För mig har musik en mycket stark betydelse. Jag växte upp med musik långt innan jag fanns. Min släkt komponerade, pianot i mitt hem var både mammas och pappas. Jag somnade till pianospel. Jag kunde känna lugn och jag kunde öppna andra världar inom mig.
Idag sitter jag med hörlurar. Lyssnar till klassisk musik. Det har jag gjort den senaste en och en halv timme. Något händer med mig. Något jag inte kan sätta ord på. Musiken ger mig ett annat rum. Inom mig själv. Och världen utanför syns mig en aning annorlunda.
I min första klass hade jag alltid klassisk musik på. Vi lyssnade intensivt ibland, räknade matematik för någon forskare sa att musiken påverkade det matematiska tänkandet … men lugnet, lyssnandet och intensiteten i ro och gemenskap – den hade jag inte läst mig till, mer upplevt. Vi lyssnade till madrigaler, till Bach, Beethoven, Schubert, vi lyssnade till pianospel, konserter. Barnen var unga. Tecknade till toner. Räknade till dem.
Då julen kom ringde en förälder. En av eleverna hade önskat sig hitlåtarna som Anne-Marie spelade i klassrummet. Den stod överst på listan. Någon annan elev önskade sig högläsningsboken jag läste.
Och jag vill gärna lyfta den musiklektion där eleverna skrek: Vi måste få dansa Mozart. Glöm inte det!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
