Träffade en av mina första elever och eleven berättade om sina minnen.
– Musiken, sa eleven. Alltid musiken och så alla dina högläsningar.
Jag var noga med att välja ut det eleverna själva ännu inte var bekanta med. Både då det gällde musik och litteratur. Jag spelade sådant de själva inte lyssnade till. Jag läste det de själva inte kunde läsa.
Om jag vore i ett klassrum idag skulle jag säkert ha presenterat Hilary Hahn och låtit eleverna lyssna och måla till hennes framföranden. Denna violinist välkomnar barns och ungas teckningar och man kan skicka dem till henne. Kanske skulle jag låta eleverna göra det. Men målet skulle inte primärt vara det utan att utan krav få möta musiken för en stund.
Det tar inte särskilt lång stund att presentera musik för eleverna. Det tar några minuter av undervisningstiden. Ja, om tiden måste jag tyvärr alltid skriva något om; om det tar tid och att det tar tid. Men tiden kan vi betrakta också genom att tiden ger och att vi avsätter tid för att möta något. Hellre skulle jag vilja skriva om vad det ger att lyssna, hur eleverna lär sig att lyssna och uppskatta musiken. Några elever skrev att de önskade sig den musik som fröken spelade i klassrummet i julklapp. Det var verk från förr och verk från nu.
Om jag hade elever idag skulle jag läsa upp artikeln som berättar om Hilary Hahns framförande i Berwaldhallen igår och sedan skulle vi lyssna till hur hon möter musiken:
Ödmjukt och lyhört lyssnar hon på den, låter dess mäktiga vågor styra hennes skuta, och när det är dags för henne att skina med sin violin gör hon det med entusiastiskt bett och ljuvlig känsla för rytmiska fraseringar. Legato kan bli lite staccato, en violinkonsert från romantiken kan bli lite svängig, Mendelssohn kan bli levande.
skriver Nicholas Ringskog Ferrada-Noll i Kritik DN 22 januari 2017.
Och sen skulle vi tillsammans lyssna till … kanske detta!
Vi lyssnade varje dag till musik. Ibland lyssnade vi till samma stycke om och om igen. Vi lärde oss att lyssna. Och vi lärde oss att upptäcka musik. Musiken samlade oss.