Ser Svt Korrespondenterna om ensamhet. Om hur ensamhet får människor att känna sig sjuka och uppsöka sjukvården. Och programmet väcker många tankar men också en hel del hopp om det motsatta.
Vill jag vara elev i mitt eget klassrum?
Jag tänker på skolan och bemötandet. I alla år som lärare har jag fört noggranna anteckningar om att jag sett, pratat och lyssnat till alla mina elever. Varje dag har jag med mig en elevlista där jag markerar vilka jag har haft samtal med, alltså inte bara frågat och fått ett svar, utan samtalat med. Det ledde till att jag själv kom att fundera över om jag ville vara elev i mitt eget klassrum. Ville jag det? Varför? Ville jag inte det? Varför?
Efter en vecka studerar jag hur det ser ut och vet vilka elever jag behöver öka kontakten med för nästa vecka. Jag noterar alltså inte själva lärsituationerna utan de längre och de där jag lyssnar och ger eleverna talutrymme och där jag ställer följdfrågor som bekräftar och fördjupar samtalets innehåll. Det handlar inte om att eleven ska lämna ut sig utan det kan likaväl handla om hur eleven tänker om något specifikt inom ett ämne. Dessa samtal har utbildat mig men jag har också visat eleven respekt och givit eleven tid.
Att dokumentera för att veta
Jag började med dessa listor då jag fick min första klass, 1996, och då jag ville veta att jag kunde omsätta mina tankar om att varje elev skulle känna sig sedd och uppleva att jag verkligen såg dem. Efter fem veckors dagliga markeringar om vilka elever jag talat med och vilka jag haft kontakt med kom jag att upptäcka att:
- vissa elever fick mycket kontakt med mig, kanske upp till sex, sju gånger om dagen
- vissa elever fick ingen kontakt med mig överhuvudtaget
Det handlar alltså inte frågor och svarsituationer eller ögonkontakt och bekräftande blickar, inte heller om att hälsa på varje elev och namnge dem noggrant, utan de lärande samtal där eleven fick och kunde vidareutveckla sina tankegångar. Då jag fick svart på vitt var jag tvungen att undersöka vilken slags kontakt jag erbjöd eleverna och med vilket innehåll. De som fick mycket kontakt fick mer av tillsägelser än av lärande. Det var inte roligt att läsa av min statistik över kontakten i klassrummet då jag också upptäckte att de som inte hade någon kontakt med mig var de elever som gjorde allt de skulle och dessutom gjorde det utan problem eller befann sig vara i svårigheter. Jag beslöt mig för att ändra på mina innehåll för att komma tillrätta med det jag upptäckt. Det kom att påverka hela klassen, varenda elev, och klassrumsklimatet förbättrades. Jag har skrivit om mina listor i några av mina böcker; främst i Vägen till skriftliga omdömen, 2007 men om den undervisningen som jag sedan dess bedrivit syns i varje bok jag skrivit.
Ofta får jag frågan om hur man hinner och jag skulle säga att man hinner mer om man får kontakt med alla elever. Det påverkar över sikt allting i klassrummet. De som fått för många tillsägelser blir gladare och mer engagerade och de barn som inte fått någon uppmärksamhet likaså. Att vara sedd och få lärande uppmärksamhet påverkar attityden till lärandet men också känslan av att tillhöra en klass och i den vara viktig i betydelsen att få delta i det som är undervisning.
Jag är mycket noga med dokumentation – jag vill inte tycka och känna – jag vill veta hur eleverna görs synliga och hur jag kan verka för att de blir det och är trygga med att vara tillsammans i klassrummet. Det handlar också om att över tid förändra och bygga undervisning där elevernas röster är en del av det växande som kommer med att vi lär, tänker och kommunicerar.
Och detta med ensamhet. I ett klassrum lär vi oss om hur vi är både lika och olika. Vi möter varandra och detta under ledning av lärare och fritidspedagoger. Att leda in i samspelet med andra utan att förlora respekten för att barn behöver olika tid att läsa av sociala situationer och att de har olika sätt att kliva in i sociala sammanhang. Att motverka ensamhet.
Själv men inte ensam
Men också att inte göra det ensamma farligt och stigmatiserande. Jag hade en elev som alltid valde att sitta för sig själv i klassrummet. Jag hade ordnat så att man kunde välja hur man vill arbeta i klassrummet och eleverna hade inga bestämda platser. Eleven valde ett eget bord. Jag började grubbla på hur det kom sig och för att hindra mina funderingar att bli alldeles för stora frågade jag eleven:
– Berätta, du sitter här?
– Ja, jag älskar den här platsen. Jag delar rum med mina syskon och jag får aldrig vara själv.
På rasten lekte eleven med de andra. Vara själv är något annat än att vara ensam.
Att inte bli rubricerad
En elev jag intervjuade berättade att eleven älskade att läsa böcker. Hon slog sig ner och läste. Men så upptäckte hon att hennes lärare sa:
– Här sitter du ensam och läser.
Hon förstod lärarnas kommentar som att ensam inte var något som lärarna tyckte var bra. Hon slog igen boken och skyndade ut till de andra. Eleven frågade mig om det var farligt att vara ensam och jag insåg att detta sätt att prata om att sitta och läsa inte främjade läsningen. Lärarna menade säkert inget illa men om de sagt ”här sitter du och läser” så hade eleven fortsatt läsa eftersom uppmärksamheten fanns men ingen värdering eller konkurrerande innehåll att tänka om.
Skolan är en plats för det egna och det gemensamma. Och allt däremellan.
Då det kommer till mobb och skapande av utanförskap krävs omedelbara men genomtänkta åtgärder. För en sådan ensamhet är direkt skadlig och fortsätter påverka också när skoltiden är över. Det går alltid att skapa ett vi. Det går alltid att upplösa ensamhet genom att vara lite som Alfred i Emil i Lönneberga.
– Du och jag!
Anne-Marie