Manuset hit och dit och självförtroendet upp och ned

Just nu skriver jag på en bok. Eller rättare sagt, jag har skrivit boken färdig och manus är inskickat till förlaget. Nu väntar jag på det första korrekturet och den runda som sker då manuset tvättas, förtydligas och korrigeras. Naturligtvis ska otydligheter rättas till och så är det de där ”kill-your-darlings” som ska väck. Oj, så ont de kan göra när de ryker. Men oftast är det nödvändigt.

Mitt manusarbete har utbildat mig. Jag känner till en början mig stolt över det jag skrivit för att efter att ha skickat på sänd och genast fått nya ögon på det inskickade recenserat mig själv, och min text, hårt och skoningslöst.

– Så jäkla dåligt! hör jag mig själv säga.

– Men, åh, såg jag inte syftningen som gick helt åt skogen!

– Vad är det här för mening, hur blev den ens till!

Jag skickade iväg min text till en av de jag brukar skicka iväg mina alster till. Genast fick jag läsarens ögon. Jag skrev därför genast tillbaka – läs inte det jag nyss skickade – läs det som kommer om fem minuter. Åtta mejl gick iväg. Sen var jag lugn och trygg med min text.

Jag tänker på elevernas texter. Inte går de denna tuffa rond. Men visst behövs det en rond där vi läser varandras texter högt och där vi ger varandra frågor som gör texten tydligare. Visst ska vi låta eleverna vara stolta över en mening som de själva tyckte om och freda den för vårt tyckande. Något måste få vara bra för skribenten själv.

Det är mycket svårt att låta en text möta en läsare. Det är en känslig process. Men med tiden lär man sig. Man lär sig att den som arbetar med det redaktionella arbetet inte är en sträng lärare utan en uppmärksam läsare. Det som ska rättas till handlar om att texten når ut till läsaren och att läsaren kan begripa den utan att jag som författare sitter intill och förklarar.

Vi ger våra elever till uppgift att skriva krönikor, skriva sagor, fantasyberättelser och en och annan faktatext. Frågan är hur vi själva skulle skriva exempelvis en faktatext. Och en där vi själva inte valt innehållet. En faktatext om en gråsugga. Hur börjar vi? Vad behöver vi? Hur vet vi att det vi hittar är fakta och inte hittepå? Det vore roligt att skriva faktatexter tillsammans med elever där också vi lärare skriver om det vi undervisar om.

Och att våra texter också ingår in undervisningen och bedömningarna. Så brukade jag göra som undervisande lärare.

Hej HOPP! kära ni.

Anne-Marie Körling

Det här inlägget postades i Hinder för lärande, Kollegialt lärande, Lektioner och lektionsförslag, Pedagogiska samtal, Skriver om ditt och datt. Bokmärk permalänken.