Anne-Marie Körling

Den lilla åttamånadersbebisen har upptäckt pekfingret. Men ett litet pekfinger pillas det på små lappar, små saker som är pyttesmå och så kommer det exakta mötet med ett annat finger. En förmåga att plocka. Och det smått.

Jag ser, tänker och funderar.

Hade matematik med fyra elever i årskurs nio. Allt jag kände var kreativitet och lust. Sedan litteratursamtal med några elever i årskurs nio. Allt jag kände var kreativitet och lust.

– Du vet, man ser på eleverna. De går i åttan, nian. Om några få år ska de rösta. De får rösta, ska rösta, tillåts rösta och de ska kunna tänka kritiskt, kunna förstå, se bortom vackra ord. Ja, du vet … de ska rösta.

Det är ju självklart att unga ska få rösta. Perspektivet att de ska rösta i nästa val kändes med ens hissnande. Här och nu ska vi värna om de ungas utbildning och att de får lära sig att förstå, tänka och känna att deras egna tankar är värdefulla. Skolväsendet vilar på demokratins grund.

I ett samtal med en lärare kom vi in på hur det var för oss att verka för lärande då vi började i vår profession. Jag blev lärare 1996/97.

Jodå, vi hade loven. Vi började dagen innan eleverna började då höstterminen startade. Då klev vi sommarvarma och höstberedda in i klassrummen. Med oss hade vi, jo då vi skrattade åt det, kassarna av böcker vi köpt på oss, sakerna vi skulle visa då vi äntligen kom i undervisning och lusten fanns där. Den där ledigheten som alla talade om var ledighet i en form men allt man fann under sin ledighet tog man med sig in i höstens möte med eleverna. Åh nej, sa vi. Nej, nej, nej. Vi hade inte ledigt i bemärkelsen att man inte ville tänka lektioner. Lektionerna tänkte man på men mer ur ett kreativt perspektiv. Det här kommer att bli en lektion, den här texten ska in i undervisning tänkte man då man läste en bok, och sommarens böcker hade undervisning i sin linda och syntes i invikta hundöron i böcker. Minsann, så roligt det var att vara lärare. Rektorn litade blint på att det som ägde rum i klassrummet minsann ägde rum där.

Och det känns idylliskt då jag beskriver det här. Vi som talade om denna lust till undervisningen undrade var den tagit vägen? Den där underbara lusten? Planeringarna fanns men de fanns för läraren att verka för det som skulle ske med eleverna.

Sen saknade jag alltid de pedagogiska diskussionerna. Det kitt som skapar ett kollegium och bidrar till yrkesspråkets utveckling. Men i övrigt… den kreativa lusten, den jag alltid känner då jag är där eleverna är och där innehållet ska kittla hjärnan och reta upp system.

Ibland blir jag trött på den kraftiga inbromsningen som tidsdiskussionerna medför. I allt som rör skolan kommer frågan om tid upp. Den lägger sig som en blöt filt över roliga idéer, nytänkande och annat som vitaliserar oss. Samtidigt så är det ingen som vågar ta i frågan om tid. Själva frågan om tid är aldrig uppe på någon agenda som belyser frågan vad vi ska göra med känslan av brist på tid, eller snarare den oro vi känner över det vi aldrig hinner. – Vi hinner inte, säger vi ofta. Och så ägnar vi stor tid att berätta om att vi inte gör det.

Vi talar mycket sällan om det vi hann. I övrigt är frågan om att hinna göra något en helt annan än vad vi lär oss då vi gör saker och ting. Också vad vi lär av att inte hinna. Vad hann vi istället. Pressen på läraryrket är så stor att lärare känner sig pressade av att inte vara tillräckliga bra och att arbetet aldrig någonsin betraktas som gott, och dessa känslor måste ut någonstans. Frågan om tiden är en sådan utpysarfråga.

För att komma till rätta med frågan om tid kanske vi ska prata om den utifrån ett mycket undersökande perspektiv och genom att göra frågan till en fråga. Ibland tänker jag att vi har stor möjlighet om vi faktiskt läser igenom hela läroplanen, inte bara vårt ämnes innehåll och att vi ser hur många kursplaner som har liknande innehåll, vilket gör att vi genom att kunna dem känner att vi faktiskt omsluter andra kursplaners innehåll än det vi tror att vi gör.

Vi kan också utforska att vi har tio år med eleverna. Det är många år. Det är viktiga år. Vad lär vi oss under denna tid? Vad lär sig eleverna under denna tid? Och den oroliga känslan i magen – vad behöver vi för att den ska ge vika? När känner vi den inte? Är det så att vår känsla av att inte hinna påverkas av vad vi måste göra- förlorar vi vår egen vilja i samma ögonblick vi gör det vi måste göra? Och vad vill vi då? Kanske är det vad vi måste undersöka?