Bättre förr? Vågar man ens känna efter

I ett samtal med en lärare kom vi in på hur det var för oss att verka för lärande då vi började i vår profession. Jag blev lärare 1996/97.

Jodå, vi hade loven. Vi började dagen innan eleverna började då höstterminen startade. Då klev vi sommarvarma och höstberedda in i klassrummen. Med oss hade vi, jo då vi skrattade åt det, kassarna av böcker vi köpt på oss, sakerna vi skulle visa då vi äntligen kom i undervisning och lusten fanns där. Den där ledigheten som alla talade om var ledighet i en form men allt man fann under sin ledighet tog man med sig in i höstens möte med eleverna. Åh nej, sa vi. Nej, nej, nej. Vi hade inte ledigt i bemärkelsen att man inte ville tänka lektioner. Lektionerna tänkte man på men mer ur ett kreativt perspektiv. Det här kommer att bli en lektion, den här texten ska in i undervisning tänkte man då man läste en bok, och sommarens böcker hade undervisning i sin linda och syntes i invikta hundöron i böcker. Minsann, så roligt det var att vara lärare. Rektorn litade blint på att det som ägde rum i klassrummet minsann ägde rum där.

Och det känns idylliskt då jag beskriver det här. Vi som talade om denna lust till undervisningen undrade var den tagit vägen? Den där underbara lusten? Planeringarna fanns men de fanns för läraren att verka för det som skulle ske med eleverna.

Sen saknade jag alltid de pedagogiska diskussionerna. Det kitt som skapar ett kollegium och bidrar till yrkesspråkets utveckling. Men i övrigt… den kreativa lusten, den jag alltid känner då jag är där eleverna är och där innehållet ska kittla hjärnan och reta upp system.