Försvar till ett litet barn som fick höra tråkiga saker om sig själv

Jag skriver lite allmänt om barn som behöver försvarare. Men den här lilla killen jag skriver om nu har jag mött många,många gånger fast i olika ungar. Låt säga att den här lilla pojken får vara en modell för alla andra barn som får uppleva det här.

Jag köade i timtals för att checka in på ett flyg. Jag åt lite på biljetten av ren frustration. Jag småpratade med den trevlige mannen intill och den tyska kvinnan ett stycke bakom honom. Vi konverserade oss fram i kön. Den tog evigheter. Och ilskan lät inte vänta på sig. Det ojjades i kön. Det frustades. Och jag suckade en aning men så såg jag den där lilla killen alldeles bakom mig.

Han satt på en hög med kappsäckar. Han brummade lite, klättrade lite, hoppade lite upp och ned. Han var ett under av tålamod och intillvarande. Jag tänkte – att vad tänker en liten om det här.? Men den där lilla verkade så nöjd med alltsammans. Men det var det där med bemötandet av hans väna moder som beklämde mig en aning. Mamman gnällde högljutt om sin sons uppförande i en mobiltelefon. Hon hade då sannerligen tröttnat på att vara med sin son och berättade om hennes framtida rädslor om vad han skulle kunna ställa till med, och att hon blev irriterad på att han inte skötte sig under köandet. Det var ett sådant tråkigt samtal och den lilla killen, knappt tre år mot de fyra, stod stilla och lyssnade.Efter samtalet skuggboxades pojken lite befriande mot en stolpe. Jag tror sannerligen han behövde detta.

Nu tror jag dock inte att denna mamma var en dålig mamma, tvärtom. Hon ömmade om honom också. Men istället för att låta frustrationen gå ut över den långa kön och tiden i den lät hon irritationen gå ut över något så ömtåligt som ett barn – och dessutom ett väldigt ordentligt litet barn. Jag skulle kanske önska att det var mer spritter i pojken. Men han var trevande runt sin mamma.

Jag tänker att våra barn får höra för mycket om sig själva – som om de vore objekt utan öron. I dessa fall gillar jag inte mobiltelefoner som låter mammor och pappor högljutt formulera negativa samtal över huvudet på sina barn. Jag lät förstå att jag tyckte pojken var ett under av skötsamhet och att han egentligen bara var värd sin mammas ömma blick och deltagarbedyrande – ungefär

– och här står du och jag och klarar av allt detta tråkiga tillsammans

– dvs om man måste säga att livet är tråkigt för att man själv tycker det – eller om man kan tänka sig böja sig ned och se hur livet ser ut för en liten fyraåring som tittar ut mot världen.

Vad gör vi med våra ord när vi säger dem ungefär 120 cm ovanför barns huvuden? Vad händer om vi böjer oss ned på huk och pussar våra barn på kinderna och säger

– Du och jag och världens längsta flygplanskö? Men snart ska du och jag flyga iväg? Åh så roligt det är att vara i den här kön med dig? Puss.Puss