Jag måste tänka tanken fullt ut och ge utrymme, ett större och envisare sådant. för eleverna. Så detta inlägg kallar jag TILL ELEVERNAS FÖRSVAR. Skolan måste vara en fredad plats för de snabba lösningarna och de kortsiktiga åtgärderna. I skolan har vi elever och jag vill skydda barnet med att ge den ett slags yrke – eller en identitet – alltså i form av begreppet elev. Det begränsar och säkerställer att vi handskas med elevens behov och rätt att få ingå, utbildas och lära här och nu.
Jag har tröttnat på att vi förklarar elevernas problem som något som fanns i dem, och om så vore, så här och nu kan vi trots det ge eleverna undervisning och försätta samtliga barn i lärande. Jag är trött på utpekandet av hemmens utbildningsnivå eller att mamma har skrivkramp eller att pappa har dyslexi som per automatik ger förklaringsmodeller i skolan. Jag är djupt besviken över att vuxna inte bättre kan stå på barn och ungdomars sida om saken, utan snabbt sälla sig till diciplineringsåtgärder som om vi inte kunde bättre.
Ingen gång säger vi att här och nu, i tid och rum, ska vi skapa undervisning och lärande. Oavsett hur det är med din bakgrund eller gamla skolhistoria så börjar vi om, dvs vi ser på varandra igen och på nytt, ärver inte andra lärares tyckanden och tänkanden utan ser vad just relationen här och nu kan innebära för eleven, skapar undervisande fokus och manar in eleverna genom att vi lärare själva konsekvent håller oss till innehållet och inte avbryter det.
Jag har några gånger i mitt lärarliv bett skolhälsan om stöd i min egen lärande utveckling. Idag har elevhälsan ett nytt framtida uppdrag, den nya skollagen ger oss en ny möjlighet och därför kanske vi ska ha en annan välkomnande inställning till elevhälsans perspektiv i våra klassrum. Det skulle betyda att vi tänker rumsligt och just nu – inte förflyttar ansvaret ut mot föräldrar som inte ingår i kontexten här och nu, och ser vad som händer i interaktionen mellan lärare och elev och där läraren får stöd i sin professionalisering.
För det är i professionen eleven kan få stöd. Inte utanför professionen. Och om vi ska verka för vårt uppdrag och till elevernas försvar så visar vi dem att vi inte vill göra oss av med elever utan lära oss att professionellt utvecklas i relation till samtliga elever. Det är ju vårt uppdrag.
Och som lärare är vi närmast eleverna. Vi borde förvalta denna närhet med respekt för det vi vet, ser och gör. Till elevens försvar. Jag tror att om vi yrkesorienterar oss inom vårt yrke, polerar fram det pedagogiska uppdraget och tar ansvaret fullt ut så gör vi något för de elever som här och nu går i skolan.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Vet du, det är precis vad vi säger i folkhögskolan. Här och nu börjar vi. Det som har varit har farit, nu börjar vi och vi gör det på det sätt som passar dig. Vet du inte vilket sätt som passar dig? Aha, så bra, då vet jag var vi ska börja – vi ska ta reda på vilket sätt som passar dig. Vi provar några olika modeller, vad sägs om att vi börjar med….
Det är rätt bra.
Det gillar jag Morrica! A-M
Jag är en stor motståndare till historielösheten både i samhället och när det gäller elever. Elever ska ha många nya chanser och vi ska kunna vara trygga i ett budskap om att de kan börja på nytt men vi ökar inte tryggheten genom att blunda för historien. Eleven med en mamma som ”inte kan matte” kan ha utmärkta möjligheter i matematik men en av de trösklar hon måste ha hjälp att ta sig över är de negativa förväntningarna hemifrån.
När jag ibland känt att det är bättre att få rå om eleven själv och velat flytta ut föräldrarna från kontexten så har jag ändå alltid funderat kring om inte detta är något slags övermod som aldrig kommer att lyckas.