Spegel spegel på väggen där!

Alltså om man ska spegla sig i spegeln som säger vem som är vackrast i landet så är det lite knepigt att hitta just den spegeln. Jag har inte hittat den ännu men jag tror jag finner den en dag. Frågan om vem som är vackrast i landet tycker jag är ganska ointressant men jag tycker om att leka med allt som går att leka. Jag har en mycket levande fantasi och allt det som finns gör jag historier av. Jag tänker också på de två konstnärer som fick i uppdrag att smycka ut en konungasal. De fick år och år på sig att smycka ut och skapa det vackraste rummet. För att göra tävling av detta lät man bygga en mur som klöv rummet i två. Den muren skulle rivas på den sista dagen.

Den ena konstnären slet sitt hår och lade ned sin själ i allt. In i minsta detalj smyckade han ut rummet, konstskapade ett fantastiskt rum men höll på att gå under i sin utsmyckarvilja och iver. Kreativiteten har ett pris. Men skapandet har inte det. (Äh stryk hela den där meningen med att kreativiteten har ett pris, det låter liksom lite fånigt!). Skapandet har inget pris. Bara fullständig koncentration. Nåväl den andra konstnärer vilade, åt vindruvor och förlustade sig. Han tog det mycket varligt och lugnt. Skillnaden var stor på de båda konstnärernas insatser. Då kungen kom och inspekterade fann han spår av den förste konstnärens arbete men inget hos den andre. Vid frågan:

– Hur skapar du rummet?

svarade konstnären att jag har en tanke här inne. Han pekade mot sitt huvud. Där inne ruvade det konstnärliga. Och en konstnärlig tanke är det ingen som stör. Konstnären blev lämnad till sitt inre kreativa arbete. Åren gick.

Slutligen var det grand finale och konstnärerna skulle få visa upp sina underbart vackra rum. Muren mellan rummen togs bort och nu avskildes rummen av tunga sammetsgardiner. Spänningen var olidlig.

Den förste konstnären hade nu in i det sista lagt sammet, färg och guld till det sista. Rummet var underskönt vackert. Konungen njöt av prakten. Då kom turen till den andre konstnären. Det var tyst i konungasalen. Då den tunga sammetsgardinen föll till golvet i en enda gest kunde konungen och konstnären betrakta ett precis likadant rum. De skimrade av guld, de röda färgerna tycktes praktfullare, och alla drog djupa andetag. Skönheten slog emot dem med kraft.

– Men det är ju en kopia av min skapelse, utbrast den förste konstnären. Det är ju en kopia!

Då tog konungen ett steg framåt och ville kliva in i den andra konstnärens skapelse. Han stötte på en spegel. Konungen var så förbländad av rummets återgivande att han inte ens sett sig själv i den.

Spegeln kan berätta! Men bara återberätta! Inget nytt finns i spegeln.