Är du diagnostiserad lille vän?

TV sänder en dokumentär om barnen i Sverige en gång i tiden. Barnen är nu vuxna och kan själva berätta om det som hände en gång. Deras barndom stals av vuxenvärlden. Den mycket skarpa blicken på barnen som skulle placeras på barnhem. Man ”satte barn på barnhem!”. De var skrämmande många barn som under en del av sin barndom satt på barnhem.

Då jag såg programmet tänkte jag på hur snävt synsättet var kring barn och hur de själva inte hade någon rösträtt eller förståelse för det som skedde och protesterade på det sätt barn kan och är förmögna. De rymde, de vätte ned sängarna, de protesterade, de längtade efter sina föräldrar. Men som små brottslingar spärrades de in i skrymslen och mörker, bands fast för att tyglas. Det är en mycket sorglig historia som berättas om barn och där skulden och skammen lades i föräldrahemmen, barnen ansågs komma från hem som inte klarade av dem eller där en förälder dött och den andre föräldern ansågs oförmögen, om barn som inte skötte sig såsom det förväntades och hade det besvärligt med sin läsförståelse. Alla dessa barn som fick betala priset för att förklaringsmodellerna var snäva och toleransen liten hos vuxenvärlden.

Idag ringar vi in barn genom att beskriva dem genom deras diagnoser.  Istället för att höja det pedagogiska taket i skolan och diskutera mångfald, olikheternas möjligheter och pedagogikens utveckling sänker vi taket. Vi utvecklar vårt sära förhållningssätt genom att sluta diskutera själva lärandet. Eleverna är mer än de blir. De yttersta konsekvenserna blir att barn och elever själva benämner sig utifrån diagnoserna: Jag fick ett dampanfall … Djävla ADHD-unge …

Vi talar mer om diagnosen än om vår relation till barnet. Diagnosen styr hur vi är i förhållande till barnen. En diagnos ska utveckla förståelse, inte skapa begränsningar. Vi lever i en värld där allt söks förklaras och ges redskap att förklara barn. Vi ser mindre på hur vår relation – lärare och elev kan utveckla ett lärande förhållningssätt där lärandet är i fokus. Känslor som elever visar och hyser för att kontakten med läraren är si eller så ges mycket lite utrymme.

Vi lägger ansvaret i barnens knä. De ÄR. Barnen blir inte. Och ju fler förklaringsmodeller skolan får om vilka barnen är och med alldeles för lite samtal, reflektioner och pedagogiska diskussioner om vad skolan har för uppdrag för var och en av eleverna så utvecklas inte ett inkluderande förhållningssätt.

Jag tänker mig en framtida dokumentär. Jag tänker att barnen idag får berätta som vuxna någon gång i framtiden. Vad kommer de säga om sina skolår som ”ett barn med koncentrationssvårigheter”, ”kunde aldrig sitta still” och sorgen över att inte tilltros lärande och lärande utveckling för att man fått en diagnos som skolan inte sedan kunde se som en del av elevens möjligheter  – utan blev den enda förklaringen till vem eleven är. Aldrig den viktiga frågan om vad eleven genom relationerna i skolan och inkluderingen kunde bli. Jag funderar över hur programmet skulle kunna ha rubriken:

”Läroplanen Lgr 11 skrev så vackert om att varje barn skulle få uppleva växandets glädje – låt oss berätta om hur det var med den saken!”