Jag läser min farmor Ellens vishetsbok, den hon gav till sin lille son och den som kom att bli min efter min pappa. Det är en liten, liten bok tryckt 1903. Denna lilla bok är en hoper källor: till min historia, till det förgångna, till en annan samhällstid, till ett jordbrukssamhälle, till min pappas barnbenstid och till min egen berättelse kring just denna lilla bok. Jag fick den i min ägo då jag var 10 år. Då ansvarade jag för den fullt ut. Att den hade ett värde då förstod jag, men inte det värde den har idag. Jag kan mer om saker och ting. Värdet växer med kunskapen.
Det står under April den 13 detta:
”Dagens barn – vhad äro vi? Vhad äro vi icke?”
Jag tycker frågan är högaktuell också idag. Varje dag faktiskt.
Sedan sänder jag min farmor Ellen en vacker tanke från 2011. Har den äran lilla du!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
