Jag undersöker min okunskap. Finner den intressant. Vill känna, förstå och uppleva den. Jag är ny där jag är. Jag blir frågvis. Oftast handlar mina frågor om lokaler och byggnadernas geografi. Jag kan inte platsen. Andra jag ser går hemvant omkring, drar rutinmässigt passerkort och slinker in i rum eller slår sig ned i personalmatsalar. Jag är observant; Aha, så där gör man. I stort och i smått. Jag förstår inte orden, begreppen i den inre geografin, prövar att uttala dem, använda dem, förstå dem då de sägs, och ännu är jag lånande. Orden är för stora i munnen. Och jag hör att de skaver av okunskap. Jag har inte svalt dem ännu, inte ordnat dem i mitt inre ordförråd. Jag lånar från det yttre. Av andra. Och så lär jag mig.
Jag vet att jag kommer att kunna göra allt det där. Med hemmablindhetens vana. Jag är lärande. Och jag tycker mycket om att vara det.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
