… på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg för några dagar sedan. Därmed bidrog jag till den marathonläsning av Anne Franks dagbok som pågick under mässdagarna. Oavbrutet lästes boken 15 minuter av en rad högläsare. Jag slog mig ner och lyssnade till de högläsande och när jag lyssnade tittade jag oavbrutet på Anne Franks ansikte, hennes glittrande leende och hennes blick. Texten är ju hennes röst och när man ser henne blir upplevelsen stark av hennes närvaro.
Då jag läste under mina femton minuter kunde jag inte tänka på de andra som lyssnade. Jag högläste för mig själv och tänkte att min röst var Anne Franks. Hon hörs och får höras igen då vi lånar våra röster till hennes ord. Det kan vi göra om och om igen. Och därmed aldrig glömma.
Svenska Pen och Berättarministeriet var initiativtagare och genomförare av detta med hjälp av Catarina och Sven Hagströmer. Må detta göras om och om igen, på olika platser och i många olika sammanhang.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
