Är du pensionär? Om att nollställa sig för att lyssna

Jag nollställer mig ofta då jag samtalar med barn och unga. Jag vill inte genast ta över utan ge barn en ordentlig möjlighet att berätta, förklara, tänka och formulera sig. Därför ber jag dem att berätta. Häromdagen hade jag en liten en som frågade om jag var pensionär. I ärlighetens namn kan jag ju inte direkt påstå att jag hoppar av glädje för den frågan eftersom jag genast tänker att jag snart är det och att åldern syns och tar ut sin rätt. Frågan får mig att tänka på mig själv och allt det som sätter igång av tankar inom mig. Men jag frågade barnet om barnet kunde berätta om vad barnet tänkte om det. Då öppnade sig en helt annat perspektiv:

– Du har så fina kinder. Är dom lena?

Jag kände på mina kinder. Jodå, de var lena. Nu var jag inte med i tankegångarna om pensionär och lena kinder och frågade barnet om barnet kunde berätta om kinderna:

– Pensionärer har lena kinder. Det är så fint med pensionärer för deras kinder är så röda och runda och lena. Vad är egentligen en pensionär?

När vi är snabba med våra svar (och alldeles för snabba med våra egna känslor) missar vi möjligheten att lyssna till hur barn förstår och hur barn tänker. När vi låter dem berätta och förklara visar vi att vi är intresserade av hur de ser på saken och det kan leda till att vi själva får ett nytt sätt att tänka och se på saken.

Här sitter jag nu och tänker att jag kommer att ha väldigt lena kinder den dagen då jag blir pensionär. Röda och runda kommer de också att vara.

Det här inlägget postades i Barns rättigheter, Ordförrådet, Pedagogiska samtal, Relationer och vänskap, Värdegrunden, Verkligheten. Bokmärk permalänken.