Det är en njutning att läsa högt. Jag ser det som en akt av gemenskap och faktiskt kärlek. Den höglästa texten samlar oss, vi, här och nu i något gemensamt, rösten ammar lyssnaren, texten när som modersmjölken, kärleken vilar i tonfallet, teaterstycket flyttar in på den inre scenen, filmskaparen är därinne och sätter färg på orden, rösten vaggar in i det skrivna, orden artikuleras och författarnas röster får liv.
Det är inte en akt bara till barn, det är en akt till oss människor.
I dag listar Lotta Olsson, DN, några högläsningsböcker för barn och vuxna. Favoriten där är Trollkarlens hatt av Tove Jansson. Det är också en av mina favoriter. Det är nog den bok som jag relaterar oftast till då det gäller mina tankar om barn.
Min lista av högläsningsböcker är lång och stor. Att med sin mänskliga stämma beröra texten med rösten är den kungsväg barn och unga behöver in i texterna. Högläsningen är därför daglig då jag är med mina elever. Jag högläser ur alla texter men inte hela böcker. Jag har en högläsningsbok. Den väljer jag med mitt hjärta och min tanke. Den måste beröra mig. Då är den som allra bäst i högläst form.
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
