Människan föds social. Hon samspelar och initierar till samspel. Hon formas i miljön och i den kultur hon växer upp i. Skolan är i högsta grad en social plats. Vi är gruppindelade. Klassen är vår utgångspunkt. Man tillhör en klass. Klassen har en lärare. Det är många, många som är sociala i ett klassrum. Ändå är det sällan vi talar om gruppens utveckling, gruppens lärande, gruppens utvecklingszon. Sällan talar vi om elevens samspel i miljön och i gruppen. Vi felsöker i individen och plockar ut och ger annat, något av kvaliteten special. Istället för att tänka grupp, rum, lärare och helheten. Nej, vi gör inte så. Vi fokuserar på något därinne, i själva eleven, och ju mer vi söker så desto gladare blir vi när någon annan tar över sökandet. För det är inte alltid så att man finner det man söker efter. För något fel är det väl ändå?
Det sorgligaste är också att vi inte tilltror vare sig föräldrar eller andra som får det att fungera någon som helst legitimitet – om det fungerar väl för en elev i ett annat klassrum – så undersöker vi inte varför det blev så utan blir en aning frustrerat besvikna över att den läraren inte ser det vi ser. Och då är det kanske så att det är något fel på den där läraren? Och så är den karusellen igång. Likaså kan det bli en oändlig märklig sak för lärare och föräldrar där bilderna av barnet går isär. Vi måste liksom hitta felet.
Varför inte leta efter det rätta och söka svaren i det som fungerar?
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Rätt. Nu började ja tänka så det brinner i huvudet. Gruppdynamiska processer är något som behöver utredas varje dag, de förändras ömsom fort och långsamt. Sammanhang skapar grupper med olika egenskaper. Teaterpedagog som jag är ser jag hur det skyndas med ämneskunskap – men social kunskap isoleras ibland till temadagar. Att göra övningar som främjar gruppkänslan. Att skapa ett vi – något att samlas kring. Idrotten gör det, teaterensembler gör det, företag gör det. Teambuilding som det även kallas. När jag träder in i skolan som behörig f-6 lärare hoppas jag kunna erbjuda mina elever arbete för en gemenskap som öppnar upp. En trygg grupp tar gärna emot influenser.
Vilken underbar energi i ditt svar. Sprudlande. Bra om tänkandet blir energirikt. Hej och hå! Så glad jag blir. A-M
Ja, så bra så underbart rätt! När ska vi sluta fokusera på eleven och istället se helheten … jobba med helheten, gruppen … som specialpedagog hamnar jag ofta i dessa diskussioner med lärare som menar att det är väl bara att ta ut eleven som inte fungerar i gruppen och göra honom bra, sen kan han få komma tillbaka igen … som om det är så vi människor fungerar … som om man kan träna grupprocesser enskilt =)
Det som fungerar har alltid sin motsats i det som inte fungerar. Och där döljer sig skammen. Ofta blir den outhärdlig och då söks felet i eleven. Det upplevda misslyckandet måste blir elevens för att jag ska härda ut. Alex skriver att idrotten arbetar med gruppkänslan, att teaterensambler gör det och att företag gör det och att elever behöver det. Det är absolut så, men varför får inte lärare det? Varför är lärare ofta så ensamma i relation till varandra?
Patrik, lärarna har inte funnit formen för pedagogiska samtal med pedagogiska innehåll. Det skulle behövas. A-m
Det skulle absolut behövas.
Vi har lite att göra. Vi får arbeta på bred front.
Vad jag märkt är att vi lärare är färgstarka individer – är vana vid att leda men har lite svårt att följa varandra. Det är gruppdynamik – många ledare blir förvirrade när de finns i en grupp. Hade en gång en fortbildningskurs för fritidsledare – de var riktigt duktiga ute i sina sammanhang men tillsammans uppstod problem. Den gruppen kom fram till att det var mycket tävling om att vara påhittigast. Kanske är det något lärare också kan drabbas av? det var den gruppens största nyckel. men alla grupper har olika nycklar.