Elever som ställer frågor är igång. De är med. De undrar över någon. Själva frågan visar det. Den bör få äga sin kraft och få mer tid att leva inom eleven. Jag ser den självställda frågan som en nyckel till själva lärandet. Jag tänker också på monologsamtalet, det Vygotskij tänker sig att vi gör då vi inte riktigt förstår, och jag ser den ställda frågan som en del av just detta samtal. Mina elever vet att de inte får svar. Men de ställer sig frågor tillsammans med mig. Sedan går de iväg och grubblar och kommer tillbaka och berättar hur de tänkt och utvecklat sitt svar. Detta är oerhört intressant. Det är till en början en frustration att inte bli servad av sin lärare. Men den läraren är inte jag.
Detta har påverkat mitt förhållningssätt och jag aktar mig noga för att döda frågans livslängd.
Anne-Marie
Klokt sagt.
Tänk om vi vuxna vågade vänta på svar när inget finns till hands. Vi ska ha svar direkt, annars är det något fel på den som fått frågan och inte kan svara.
Reflexion är bristvaran i det omedelbara samhälle vi lever i genom att ständigt kunna få svar på våra funderingar utan en portion tankemöda.