Tranströmer om att skilja hem från skola

Tranströmer om att skilja hem från skola

I den vackra utgåvan MINNENA SER MIG skriver Tomas Tranströmer om sin skolgång. Det är allt annat än en vacker berättelse och jag vill lägga min varma hand över det barn jag förstå Tranströmer vara i skolan. Jag skulle vaka över honom som om han vore en skatt av ord och en framtida författare. Vi vet aldrig, aldrig vad ett barn kan ha med sig in i framtiden. Och vi ska förvalta barnet med stor respekt.

Jag läser, och innan jag börjar citera min store diktare Tranströmer så förtydligar jag att läraren kallades Målle:

Jag citerar:

******

”Målle hade inga hackkycklingar. Han var ”sträng men rättvis.” Vem som helst kunde drabbas.

En dag slog åskan ner hos mig. Vi skulle öppna tyska grammatiken. Jag kunde inte hitta boken. Låg den kvar i portföljen? Hade jag glömt den hemma? Hur som helst, det fungerade inte. Jag kunde inte hitta boken.

– Stå upp!

Jag såg Målle dansa ned från katedern och närma sig. Som när man är ute på ett fält och ser en tjur komma emot sig.

Nu började örfilarna smattra. Jag vacklade hit och dit. I nästa ögonblick var Målle tillbaka i katedern och satt, alltjämt skummande av raseri, och skrev ut en anmärkningslapp till hemmet. Den var vagt formulerad, det stod att jag gjort mig skyldig till ”slarv under lektion” eller dylikt.

Det var många lärares förhoppning att skriftliga anmärkningar av det slaget skulle leda till domstolsförhör och förnyad bestraffning i föräldrahemmet.

Så var det inte hos oss. Mamma hörde min historia, delgavs anmärkningslappen och skrev på. Hon observerade också att jag hade ett par blåmärken i ansikten efter pedagogens ringförsedda hand. Hon reagerade oväntat starkt på detta. Hon sa att hon ville kontakta skolan, kanske rent av ringa rektorn.

Då protesterade jag. Det fick inte ske! Allt hade ju gått bra. Men nu hotade Skandalen. Jag skulle bli klassad som morsgris och förföljd i all evighet inte bara av Målle utan av hela lärarkåren.

Hon lät bli förstås. Och under hela min skoltid ansträngde jag mig att hålls skolans värld och hemmets värld isär. Om båda världarna började läcka in i varann skulle hemmet förorenas. Jag skulle inte längre ha någon riktig tillflyktsort.

Än idag kan jag känna olust när jag hör uttrycket
”samverkan mellan hem och skola”. ”

Tomas Tranströmer; Minnena ser mig, Bonniers 1993

**********

Jag är beredd att hålla med Tomas Tranströmer. Men inte riktigt av samma anledning. Skola är skola, skola ska vara skoltrevlig. Hemma är hemma och hemma är den plats där man ska få ha en egen oas, tillflyktsort, viloplats och där skolan ska få ringa hem under vissa tider.

Jag minns mina samtal med lärare som ringde då familjen samlats för den mycket trevliga stunden runt matbordet. Om detta tog man inte någon hänsyn alls. Där satt vi och jag tyckte ibland att man ringde hem om sådant jag önskat att de kunde lösa i skolan. Nu var det vår tid. Min familj och middag!

This entry was posted in Klassrummet, Läraryrket och lärarrollen, Lektioner och lektionsförslag and tagged , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.