Jag tänker på barnen som berövas det farliga. Vad blir det för barn som skräms av allt och allting. Jag tror vi måste vara medvetna om farorna med att leva. För det är ruskigt farligt. Allt kan hända. Jag tror att man rent statistiskt en gång redogjorde hur farligt allting var och att den farligaste platsen, överlägsen alla andra, var i hemmet.
Farorna kan också göras verkligare och komma närmare, ja nästan krypa upp i knäet på oss. Sådana faror kan man läsa om. Ett barn tycker om det lite läskiga. Barn tycker om att bli lagom skrämda. I den symboliska världen hör skrämseln till. Att läsa en saga om en liten tjej som envisas med att ha sin röda mössa på sig och vara sådär duktig att ta sig igenom skogen med en väldigt tung korg med massor av godsaker i, och om och om igen bli varnad för den stora vargen som lurar precis överallt i skogen för att äta upp henne och slicka sig om munnen.
Sagan ger verktyg för verkliga skogar och verkliga vargar i symbolisk form. Alla sagor är samlade livskunskaper i en form som tilltalar en slags folksjäl och flyttar in och blir individuell kunskap – ett slags folksjälv. Därför ska de berättas. Det farliga ska göras farligt. Och skogen ska vara fylld med faror. Och hjälpare ska komma. Och lösningarna måste man själv finna ut. Hit med lite sagor i en värld där allt fantiseras fram som verkliga faror.
Astrid Lindgren har lämnat sitt testamente i frågan. I Ronja Rövardotter möter vi barns nödvändiga behov av faror. Vi möter också föräldrarollens olika former. Den oroliga pappan som varnar – Gå inte dit, aldrig till Djävulsgapet! och den något mer kloka mamman som säger – Hur ska hon någonsin lära sig om hon inte prövar! och så Skalle-PIer som får tjänstgöra generationen över – Som skrattar åt det som föräldrarna gör och ger Ronja en hel mängd livsvisdom av det äldre slaget. Världen ska erövras. Och barnet ska äga sin plats i den. Ja, så tolkar jag Astrid Lindgrens berättelse om Ronja Rövardotter. Kanske lämnade Astrid Lindgren oss med orden:
– Hit med lite farligheter!
Ja, hit med lite farligheter så jag får utmana mig själv att växa! Barn vet när de är redo. Då hoppar de över symboliska Djävulsgap. Och de lyckas med sin hopp. De växer!
Det onda finns överallt och som allra mest bakom lyckta familjedörrar. Där blåser den upp sig kring barn som upplever hagelskurar av elakheter och ”verbal abuse” i den värld där barnagans NEJ skrivits in och blivit lag. Man får inte slå barn … men man kan höja sina ord och ge dem slagkraft och ingenting syns utanpå. Men där inne i barnet är blåmärken stora och skavande. Men allt ser ut att vara som vanligt.
Klart vi ska skydda våra barn. Självklart. Men farorna ska vi ansvara för. Vi ska ge strategier inte rädsla. Jag frågade en polis hur han gjorde med sin rädsla för sina barn när de gick ut i den stora storstadsskogen där alla vargarna ylade efter rödluvor och där knytnävarna vässades hos dem som hade skavsår av en illa uppväxt (jag vet att jag är hård) och han svarade: Strategier måste man ge sina barn. Och en 100-lapp ska ligga i strumpan i skorna… att ha kontanter kan vara ett sätt… sa polisen.
Jag har alltid funderat över hur vi utvecklar strategier som är goda. Oftast säger vi till våra barn vad de ska göra. Men aldrig att vi berättar om hur de ska handla. Och inte på hur många olika sätt. Mattis, Ronjas far, han ger Ronja strategierna att utmana sig själv. Det Mattis vill skydda Ronja ifrån blir just det hon ger sig själv till uppdrag att utmana. Klart hon hoppar över Helvetesgapet! Klart hon gör. För hon måste. Annars växer hon inte!
Alla barn vill växa! Alla vill det. Annars skulle de aldrig ställa sig upp från alla fyra och våga ta sina första steg över tröskeln till de tvåbentas värld. Alltså snacka om fara! Det är ju rent av livsfarligt! Att gå!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
