Språket som omger oss

– Jag fattar inte. Hur tror skolan att min son ska uppleva sig själv som kompetent om han aldrig någonsin får höra om sin kompetens. Detta om vad han inte kan tycks så omfattande att det överbygger allt han kan… vad tror de han är … vad tror de om min sons förmåga…förmågor… alla dessa men…

Jag funderar över språk vi beskriver med och ord vi omtalar elever med. Jag tänker att vi måste innesluta oss i läroplanens viktigaste beståndsdelar – den om demokratin. För mig betyder det att jag använder mitt språk på ett sådant sätt att det både är professionellt och värdigt. Jag tänker i termer av Lev Vygotiskij. I teorins ljus blir mitt srpåk i ficklampans ljus det som riktar och siktar på det som sker här och nu men som kan påverkas med framtida ord.

Om vi omsluter eleverna med språk som binder dem samman med de brister vi tillskriver eleverna bygger vi inte upp det möjliga. Vi skapar hinder för möjligheterna. Den pedagogiska utmaningen ligger i att förvalta morgondagen. Språkligt kan vi göra detta genom att sätta ord på den kompetens vi ser att eleven äger idag och den vi lärare kan se en lärande horisont i. Då bygger vi våra ord med värdighet. Det ger eleven en daglig bekräftelse och en framtida möjlighet.