Självidentifikationsprincipen

Jag läser om Romernas rätt – Statens offentliga utredningar SOU 2010:55. Jag fastnar i ordet SJÄLVIDENTIFIKATIONSPRINCIPEN. Denna princip betyder att:

”Huruvida en person räknas som nationell minoritet eller inte bygger på Självidentifikationsprincipen. Den enskilde individen ska själv ha en vilja att tillhöra minoritetsgruppen och avgör själv hur den viljan ska manifesteras.

Oj tänker jag!

Jag tänker då på barn med diagnoser. Ja, egentligen tänker jag på barn i det stora hela. Hur får de denna rätt tillgodosedd? Är det så att skolan hjälper till att säkerställa att identifikationen blir diagnosen? Om det är så – hur vill individen eller eleven själv identifiera sig? Om eleven själv vill identifiera sig med sina klasskamratet och hellre vara i sitt klassrum – hur möter vi i så fall upp denna självidentifikation. Jag blir lite fundersam.

Hur är det med den egna rätten att själv identifiera sig? Får den yttras? Tar vi hänsyn vi vuxna? Hur tänker barnet själv? När frågade vi eleven? När presenterade vi mångfaldslösningar och när inbegriper vi barnet i att delta i hur att tänka och hur att göra. Vi blir till. Låt oss tänka så! Låt rätten att identifiera oss bli större. Låt oss inte bestämma hur vi ska förstå. Eller att det är som det är!

Det kan bli något annat om vi lyssnar aktivt.

This entry was posted in Hinder för lärande, Läraryrket och lärarrollen, Sorg, Strategier, Styrdokumenten and tagged , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

2 Responses to Självidentifikationsprincipen

  1. Lilian says:

    Vilken underbar ”Heurekaupplevelse” att läsa detta inlägg! Om skrivaren hade fungerat hade jag satt upp detta inom glas och ram. (Måste komma iåg att köpa bläck…!)

    Tack för en angenäm avslutning på den här arbetsveckan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *