En nära bekant till mig pluggar frivilligt in matematiken på gymnasienivå. Från att ha varit urusel på matematik i grundskolan, efter att ha arbetat, och självständigt tagit upp studierna på gymnasialnivå uppstår det märkliga att just matematiken får den största euforiska upplevelsen av lärande och blir det som utmanar mest.
– Jag förstår inte att skolan kunde förstöra ämnet så till den milda grad, jag som gillar filosofi och tänkande, kreativitet – allt finns i matematiken. Jag trodde det bara handlade om … former för saker och ting. Helt onödiga sådana. Ingen verklighet alls.
Jag anar att det handlar om en lärares passion för ämnet och därmed relation.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Självstudier och sifferexercis i formler är inte matematik. Den har säkert förstör mången elev. Ungefär som det där evinnerligare traglande med gloser, prepositioner och stavlser förstörde språklexionerna en gång i världen. Plura
Ja vi mattelärare brukar göra en distinktion mellan matematik och räkning som två helt olika saker.
Det handlar självklart om passion för ämnet. Själv är jag bara halvbra, dvs bra för en del, då jag trots djupa matematikkunskaper, egentligen bara brinner för tillämpningen av matematik. När man kan beskriva något naturfenomen inom fysik på ett så otroligt kraftfullt sätt då är det roligt. Sen finns det mattelärare som är halvbra åt andra hållet och njuter av filosofierna och mönstren men struntar i tillämpningarna.
Hej – och tack både Plura och Jan:
Jag tror, precis som du säger Jan, att man har sina områden där man själv brinner och känner lust och där man förstår. Ämnet matematik är så stort, att vi kanske skulle bena upp det bättre. Det betyder inte att man är dålig eller en sämre lärare tänker jag vidare utan att man faktiskt sätter sprätt på tankarna tillsammans med eleverna, de är ju lärande och genom deras spontana frågor blir lärare också lärande. Jag tror inte att vi ska göra oss själva en otjänst i att bedöma oss sämre eller bättre, utan mer öka på samspelet och utveckla textrörlighet också inom matematiken. Ämnet är ofantligt och inställningen torde vara att man kommunicerar mer. Och väcka förväntningarna om att att matematik är roligt, spännande och kreativt. Så tänker jag//A-M
Det handlar för min del om att det finns så många vägar in till ett ämne, matematik och att egentligen ingen lärare klarar av att tillhandahålla den bästa vägen för alla elever. När jag blev förälder läste jag en bok om att vara en ”good enough” förälder och att det kunde vara det bästa. En liten poäng i mitt resonemang är att lärare precis som föräldrar, ska förstås alltid hitta bättre och bättre metoder men också få vila i upplevelsen av att vara tillräckligt bra. Halvbra kan vara tillräckligt bra när KomVux finns!