Jag minns SET. Och jag minns den med ofrivillighetens maktlöshet. Jag hade en gång elever som röda i ansiktet inte ville delta, och själv var jag emot den ”rörelse” av inre arbete som skolan kom att utföra. Jag deltar gärna i SET som lärare och för att på djupet komma underfund med saker och ting, kanske främst hur jag är som lärare, men inte tala om elever utan mer om lärarens betydelse men där stannar det sällan. Skolan och lärarna vänder genast blicken mot eleverna och ska styra och ställa med dem. Det är dolda normer som värderas högre än andra och den smygande fostran och bristen skaver i programmen. Elevens delaktighet kan bara yttras i orden: Jag vill inte.
Dessvärre är elevernas röster inte värderade utifrån deras förmåga att värna sig själva. De har sitt ordförrråd och sin känsla. Språkligt motstånd kan de göra i olika hög grad. Och ett nej är ett nej. Själva livskunskapens idé handlar om att bemöta detta – dvs – att vuxenvärlden förstår att värna och beakta att eleven har synpunkter och att dessa är värdefulla.
Jag var frågande till SET. Jag blickade in i läroplan och kursplaner och fann att vi hade en värdegrund att utveckla i gemenskap med styrdokumenten. Så tycker jag fortfarande! Och i barnkonventionens tecken anser jag att artikel 12 borde uppfattas och utvecklas ytterligare! Eleven har rätt att ha medbestämmande om sitt eget liv. Alltså är ett nej ett nej. Livskunskapen som kommer med ett nej är också livskunskap.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
