 |
Anne-Marie Körling | |
| @Korlingsord | ||
| Lärare som diskuterar på nätet är inte lika drabbade av Jante som sitter i lärarrummets ena hörn och upptar väldigt stor plats. | ||
Jag skrev så här på Twitter. Det var efter att ha funderat över hur enkelt det är att samlas kring frågorna. Det är skolans utvecklingsuppdrag. Att diskutera och mötas i frågorna. Jag har hört lärare komma in i lärarrummet sprudlande glada och berätta om lektioner som de såväl lyckats med och som de misslyckats med men genom diskussioner med eleverna vänt lektioner till mycket lärande. Och den där lyckan.
Den där lyckan som avvisas med orden: Vänta du bara tills du har arbetat några år. Då förstår du bättre.
Så sprids skam i skolan. Skammen inom läraren. Att inte bli mottagen i glädjen och i berättelsen om lärandet. Där sitter sedan Jante och sprider sin vämjelse över skolutveckling. Man ska inte tro att man kan … man ska inte tro att man är något. En lärare i undervisning ÄR. En lärare i undervisning måste förstå sin vikt i guld. En lärare i undervisning måste fokusera på innehållet och hur att utveckla det i gemenskap med eleverna.
Som lärare måste man tro på sitt yrke. Man måste också tro på sitt innehåll. Och man måste få ventilera sin yrkesglädje och sin undervisningsutveckling. Det ska inte skambeläggas.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Anne-marie jag inspireras stort av det du skriver och upplever det som så positivt kring att möta eleven, ha ett innehåll att njuta och hela tiden utveckla sig själv som lärare. Det finns dock ett område där du inte lyckas skapa den känslan alls hos mig och det är när du kommer in på jante.
Jag har mött ren skär ångest i lärares ansikten när någon kommit in med nya idéer och sen efteråt fått ägna lång tid att få en människa att må lite bättre. Denna reaktion kan inte förklaras med jante och jag tror att vi skulle behöva begripa skälen på ett annat djupare plan. Du visar stor insikt i elevernas reaktioner inför det som de inte klarar av, det vore spännande med en breddning till lärares motsvarande upplevelser. Det finns ett mycket obehagligt budskap från de styrande inom skolan att om du inte lyckas som de bästa lärarna så är du dålig och det finns absolut lärare som borde göra något annat men inte så många. Ryktet går just nu att SKL anser att bara 10% av lärarna är duktiga. Jag har flera gånger fått fly från arbetssituationer och metoder som jag känt att jag inte mäktar med, det är många skolledningar som av olika skäl inte lyckas vara speciellt lyhörda för vad deras lärare klarar av. Det känns oerhört obehagligt att betraktas som dålig för att man har begränsningar som människa.
Jag håller med om huvuddelen av ditt inlägg och blir ofta rent berusande glad av hur det utvidgade lärarkollegiet lyckas lyfta fram nya idéer, stimulera och gratulera varandra. I mitt arbetslag, på min skola upplever jag dock precis samma sak och får mängder av den stimulans jag behöver för att våga pröva nytt. Att stärka varandra är en viktig del i att skapa en skola med ständiga förbättringar och vi har så mycket bra att bygga vidare på. När lärarkåren ska lyfta så behöver vi verkligen hjälpas åt.
Pingback: Jante eller något annat? « Jans Syrliga KaramelLer
Jan, Jante hör nog samman med skam. Och jag håller med om att det är hemskt om lärare förklaras som dåliga eller bra. Det fungerar inte. Man känner skam för att man är glad och lika svårt är det att känna att man är med trots att man är osäker. Vi lärare behöver varandra. Vi behöver relationerna och lärandet ihop. Det kanske också handlar om att vi ska vara rädda tillsammans, tillåta osäkerhet och okunnande ihop. Det bör och ska inte vara farligt.
Men den där tonen som lägger en slags död över alltsammans är besvärlig. Den tonen av att vi orkar inte att någon har en annan idé eller känner en annan känsla, har andra förslag och andra tankar. Det är en kollektiv känsla som sprider sig. Jag har hittills aldrig mött en lärare som inte vill sina elever det bästa.
Jag tror vi måste skapa ett klimat som öppnar upp för oss att utvecklas. Jag har fått en utbildning som förändrat min syn på lärarrollen och jag har sett lärare och rektorer verkligen lyfta varandra. Inte skilja ut dåliga lärare från bra lärare, utan tillsammans utveckla skolan, lärarna och eleverna. Att våga utvecklas och få göra det. Skolan är mångt och mycket en rätt-och felkultur. Vi rensar bort det som är fel och så blir det som är rätt kvar. Vi har ny teknik och kastar ut det gamla. Jag önskar inte det. Jag önskar att vi inte kastar ut något alls – utan har allt kvar. Det betyder att jag vill inte göra antingen eller – utan både ock. Det är svårt att vara lärare. Det ska vara svårt att vara lärare. Organisationen ska lyfta oss. Gemenskapen ska lära och stötta oss. Att våga be om hjälp måste vara en fråga om rätt. – Jag vet inte hur man undervisar i … bör inte vara en fråga om att särskilja läraren ur kollegiet utan att verkligen slå sig samman och bidra till att läraren kan, vill och vågar.
Jag minns, och kommer troligtvis aldrig att glömma, en dag för inte alls länge sedan, ungefär ett och ett halvt år in i min första, och nuvarande, anställning som lärare på en gymnasieskola.
Jag satt och käkade lunch i lärarrummet då en manlig kollega kommer in och sätter sig mitt emot mig vid bordet. Det var bara vi två vid bordet och de enda i rummet, så när som på en äldre kvinnlig kollega vid ett annat bord.
Jag börjad småprata med kollegan vid mitt bord som vanligt kommer jag in på skolutvecklingsfrågor och ifrågasätter huruvida skolan ska se ut som den alltid gjort eller om förändringar inte kanske vore bra. Efter en liten studn säger han att han klurat på en idé kring sin undervisning som han velat prova men inte vågat. Jante, eller? Jag ber att få höra idén och när han berätttat säger jag bara att han måste prova. Det är hans idé och jag tycker den är bra så varför inte testa och se vad eleverna tycker.
Efter ytterligare en stund har vi ätit färdigt och vi lämnar personalrummet. På väg ut hejdas jag av den kvinnliga kollegan som också satt där.
”Jag måste säga att det är roligt att höra dig berätta om dina drömmar och idéer för skolan, men akta dig för väggen!”, säger hon.
Jag blir helt paff. Helt oförebered var jag och vanligvis brukar jag finna mig ungefär tio minuter senare ensam i mitt rum, men jag lyckas faktiskt finna ord.
”Jag förstår att du säger det du säger av välmening, men om jag lyssnar på dig kommer jag aldrig att göra någonting. Låt väggen komma, jag springer igenom den.”
Jag förstår mycket väl vad du säger, Anne-Marie. Jante finns där och lurar på oss hela tiden.
Till saken hör att jag stötte på min manliga kollega några månader senare i korridoren och han stoppar mig.
”Du, minns du den där idén jag hade? Jag provade den och det funkar skitbra. Nästa år gör jag om hela kursen på det viset.”
Att få haft ens en liten del i att han vågade genomföra sin idé gör mig så enormt glad och tacksam att jag tog mig i kragen och sökte lärarprogrammet. Inget annat yrke jag haft tidigare har gett mig möjligheten att få ha betydelse i så många människors liv. Det är fantastiskt!
Ursäkta min novell!
Hej Kenth, tack för att du delade med dig. Jag tror Jante handlar om osäkerhet. Jag tror vi kan hjälpa Jante på traven genom att fortsätta vara nyfikna på varandra och inte läsa av stämningen när den sätter sig emot. A-m