Fuska sig fram i skolan – och jag själv som spöktalare

Jag lyssnar på radioprogrammet Kaliber. Det handlar om fusket på gymnasieskolorna. Jag lyssnar till läraren Ulf Jämterud. Jag lyssnar och jag tänker. Jag blir sorgsen. Det måste handla om hela skolsystemet, om att vinna sina betyg och att göra allt för att få dem. Och jag är inte emot betyg. Eleverna vill ha dem. Men det är något som får det att vrida sig i magen. Själva glädjen över att lära sig och att kunna. Den bristande upplevelsen av relevans. Att skolan inte angår dem som går i den. De som fattar skolkoden klarar sig alltid.

Och om fusket är en väg genom skolgången blir jag rädd. Och samtidigt inser jag att de elever som gillar läget och startar rörelser för att hjälpa, göra och tjäna pengar är de som bäst förstått vad entreprenöriellt lärande är. Om så i sin avigaste form. De som gör och tjänar pengar läser av sin tid och sin plats i systemet. Det är innovativt. Och de gör är de som lär sig. De som gör dessa arbeten lär sig mer om systemet, om anpassning av hur att skriva, om att skriva och de som betalar lär sig att köpa tjänster.

Jag en gång var spöktalare. Då mina barn fick läxor vi inte förstod slog vi i böcker och sökte svar. Det handlade om att producera rätt och inte fel. En läxa skulle vara rätt och vem som egentligen gjorde att den blev det var det ingen som frågade om. Som förälder vill jag mina barn det absolut bästa av lärande. Jag berättade vad de kunde skriva och i bästa fall skrev de inte som jag sa utan tänkte själva. Men det var till en allmän skolkultur där rätt handlar om norm och det som var fel handlade om att inte kunna, alltså fanns bristen i barnet.

Men läxans relevans för mitt barn kunde kanske ha varit att barnet fick berätta att barnet inte förstod och att skolan då genast hittade på andra vägar för barnet att förstå. Det är en slags rätt och felkultur som utarmar … ja … det inre värdet av att lära och kunna. Lärandet som är en del av själva livskänslan. Om gemenskap som gör oss till nyfikna och sökande. För att sedan självständigt kunna.

Jag tycker att det mesta av skolarbetet ska ske i skolan. Det är en grundskoletanke jag har. I gymnasiet måste arbeten kunna förlängas under längre tid och även utföras hemma. Självklart ska eleverna hjälpa varandra och lära genom att göra det. Men också kunna utföra saker och ting självständigt. Detta ska övas och tränas i skolan. Och så allt detta som handlar om att diskutera, samtala, skriva, tänka och utveckla kring ett fokus ska också skapas i skolan. Kunskap och lärande är dynamiskt.

Vad är ett betyg värt? Massor naturligtvis. Betygen är ett papper som kan göras om till en viktig nyckel. En nyckel som öppnar dörrar till fortsatta studier. En plats på högskolan. En plats i det framtida yrket.

Det går inte att lära sig cykla genom att någon annan cyklar åt en. Det går inte att lära sig simma om man inte simmar själv. Men det går alltid att titta på. Och det går alltid att stå kvar där man stod och se den som cyklar försvinna bort i horisonten.

Jag önskar inte en kotte detta. Ingen elev. Ingen lärare. Inte själva lärandet och vägen till att lära.

Men om jag ska betygsätta en elevs förmåga för att skapa en rörelse, med kund och innehåll, efterfrågan och resultat, måste jag ge eleven som gillade läget och skrev uppsatsen högsta betyg.

 

Det här inlägget postades i Läraryrket och lärarrollen, Värdegrunden, Verkligheten. Bokmärk permalänken.

1 svar på Fuska sig fram i skolan – och jag själv som spöktalare

  1. Henrik Birkebo skriver:

    Vad intressant att även du bloggar om detta! 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.