Sorgen över läraryrket i trycksvärtan

Det finns många stolta lärare. Det finns många kämpande lärare. Det finns många lärare som berättar om lärarglädjen. Det finns alldeles för många lärare som tänker att de är inte gör rätt och att deras yrke inte är viktigt, att de har ett yrke som inte är värt något, att de inte duger alls.

Det är hemskt att höra lärare bära den bilden. Under många år är lärare nedtyngda av skolskriverier som de tvingas spegla sig i. Och skolrubrikerna läses snabbt av alla andra. Jag har ofta mött kommentarerna från föräldrar – att det inte rör våran skola, vi har det bra – det måste handla om den där skolan som ligger härintill. Man känner inte igen sig helt enkelt. Då jag undervisat mina elever om tidningarnas bild har de sagt att ”stackars dom som har det så där”. De har inte förstått att också vår skola omfamnas av det som sägs. Och långsamt, långsamt över tid blir man van vid allmänhetens syn på läraryrket, på svensk skola, på misslyckanden och aldrig något annat. Och det gör något med skolan!

Som lärare är det en evig motvind. Och i denna motvind känns uppstickande lärarhänder som vill berätta om något annat, om det positiva, om glädjen, om lektionernas utveckling, om elevernas tankar som naiva och en slags Goliatkamp i försöken att berätta något annat och vädjan och önskan om att ge en annan bild av skolan.

Jag har träffat lärare som förlorat sin yrkesstolthet. Som inte går i skolan med raka ryggar. Och denna yrkeskrökning gagnar inte skolans inre värde och inre uppdrag. Om eleverna ska gå ut med raka ryggar ur ett utbildningssystem måste lärarna också få göra det. Det är många gånger jag har önskat stänga om mig, om klassrummet, om skolan för att fokusera på det som sker i den verksamhet där lärare och elever möts. Det yttre bruset har samma grundmelodi och ödeston.

Det finns en rad jag alltid bär med mig som pedagog – Om du ser en kyrkogård, låt barnet se en äng. Det är en förvanskning av Janusz Korczak syn på den vuxnes uppdrag att ge hopp åt barn. Jag bär också med mig Winston Churchills ord: When in hell keep walking. Det betyder att man måste röra sig, mentalt och fysiskt, för att ta sig ur det svarta, det svåra, det mörka. Det finns ingen annan väg än att fortsätta.

Och därför har jag alltid öppnat min klassrumsdörr med nyfikna ögon. Vilka är eleverna idag? Allt är nytt ihop med dem. Mitt hopp om mina elevers nutid och framtid måste jag ge och verka för.

Jag hänvisar till Lärartycket och Skollyftet!