Nyfikna elever får de vara nyfikna?

NYFIKNA ELEVER FÅR DE VARA NYFIKNA?

Jag måste skriva om Emil i Lönneberga. Jag måste lyfta fram hur Astrid Lindgren redan i inledningen försäkrar att Emil i Lönneberga, trots att han var en illbatting och att mamman förde anteckningar om hans hyss, kom att bli en ordförande i kommunalnämnden när han blev stor.

Astrid Lindgren skriver redan i inledningen av ”Än lever Emil i Lönneberga” att barn som betraktas som värsta har en framtid:

”Tänk, där ser man att de allra värsta små barn kan växa opp och bli riktigt bra med tiden, det tycker jag är skönt att tänka på. ”

I meningen därefter vänder hon sig direkt till sin unga lyssnande medläsare eller den självständige unge läsaren med orden:

”Tycker inte du det med, jo, för du har väl också gjort en del hyss du också, kan jag tro? Jaså, inte det? Kunde jag ta så fel?

Jag undrar så hur vi behandlar barn idag. Får de göra sina hyss, får de misslyckas, får de göra bus och pröva gränser, får de vara barn. Och jag tänker att mycket av det Emil gör drivs på av nyfikenhet och problemlösning. Han löser dilemman för sig själv och för andra. Och ibland går det på tok. Jag tänker på eleverna i klassrummen:

Och jag tänker på små elever som i klassrum nyfiket råkar säga något högt och för ivrigt fort, som inte kan sitta still för de vill fram och vara intill det som händer, för att de egentligen är nyfikna och vill vara med. Jag vet inte hur många gånger vi säger till elever som inte kan stilla sig utan ropar saker och ting rakt ut, och genast fostrar vi den eleven utan att höra vad den har att säga, och gör eleven till ett problem. Eller elever som på annat sätt vill komma nära och nyfikna ihop först … är allt verkligen bara problem? Hur kan vi se på ett annat sätt? Kan vi göra det?

Det slår mig ibland att elever som är nyfikna och vetgiriga, frågvisa och engagerade ses som störande elever och jag tror inte att vi gör dessa elever gott genom att inte se dem som lärandeagerande. En liten elev jag mötte en gång satt längst bak i klassrummet när jag skulle modella en undervisning. Han vaktades noga. Då jag började undervisa blev han nyfiken och den nyfikenheten drev honom närmare och närmare mig. Till slut satt han intill mig på en stol. Först där blev han stilla. Först där tonades rösten ned. Först där var han lugn. Han var intill det han var nyfiken på. Där han sedan satt kunde han vänta in de andra eleverna och det gavs större utrymme för dem. Det omvända hade kunnat vara att man gjorde eleven till ett problem och sa till honom gång efter gång och bad honom var stilla och tyst. Jag har gjort så. Jag har alltid tänkt att jag måste göra på nytt sätt. Jag tänker ofta på Emil.

Det är Emil i Lönnebergas mamma som flitigt skrev ned Emils hyss, och det är ur dem Astrid Lindgren berättar. Vi kan alltså tryggt läsa om det som en gång hänt och hämta trygghet i att Emil på sin ålders höst hade ett arbete inom det kommunala och var en god man. Astrid Lindgren återger Emils mammas text:

”Du vet att han gjorde hyss året runt, sommar såväl som vinter, och jag som har läst alla de där blå skrivböckerna ska nu berätta om några dagar ur Emils liv. Du kommer då att märka att Emil gjorde en del bra saker också. Man måste vara rättvis och dra fram allt sådant med och inte bara hans förskräckliga hyss. Alla var ju förresten inte lika förskräckliga, han gjorde en del ganska oskyldiga småhyss också … ”

Jag tänker ofta på Emil. För Emil är Emil. Jag undrar om vi kan låta barn vara barn, nyfikna, lagom gränsprövaröverskridande och famnas av en vuxenvärld som tror på barnets väg in i vuxenlivet och en framtida plats där. Jag avslutar med Astrid Lindgrens ord:

”Att den pojken kunde bli ordförande i kommunalnämnden, när han blev stor, det hör till underverken, men ordförande blev han minsann och den finaste karlen i hela Lönneberga.”

Det kan vara intressant att notera att boken är skriven till minnet av Samuel August.