På resan till Los Angeles förses jag med möjligheten att följa med, ja, jag sitter där jag sitter i flygplansstolen och följer med oavsett, men att följa med i kartan och bilden av världen. Jag förses med flera olika kartbilder. Jag kan också följa med genom att titta genom flygplanets kameror men de fotografierna är så tråkiga att de tröttnar jag snart på. Världen är stor, stor och bergen vi flyger över gråa. Däremot gillar jag de här kartbilderna. De gör mig också trygg. Trygg för jag har en känsla av att jag reser ”strukturerat” och ”målinriktat”. Flygrädslan kan hållas i schack.
Jag tittar på de olika kartbilderna. De är i olika svårighetsgrad. Att se en bild över varifrån jag startar och vart jag är på väg måste nog vara den enklaste. Men så är det inte. Den bilden ger mig ingen känsla av avstånd. Den ger mig däremot en möjlighet att fantisera och större frihet att leka i huvudet. Jag kan låtsas om hur stor världen är.
LEKTIONSFÖRSLAG och massor av frågor att kittla kreativitet och lärande med:
Jag funderar på vilka frågor jag skulle ställa om jag hade undervisning. Jag tror jag skulle göra som den gamla geografiläraren från 1910-talet: Ge eleverna tankeutrymme själva. De får skapa sin resrutt utifrån två givna punkter. Jag tror att lektionen skulle erbjuda en mängd olika resvägar och olika platser som eleverna väljer ut för att de är intresserade. Men om det vet jag inget innan jag börjat undersöka hur min undervisning ger eleverna utrymme.
Den andra kartbilden ger ytterligare information om världen jag flyger över. Den är mer specifik. Hur specifik är denna bild? Vilka orter, städer, vattendrag prickas ut? Varför då? Vilka andra städer syns inte? Varför är det så få städer? Varför är inte bergens höjder med? Istäcket? Hur stort är det? Vad får vi veta? Vad får vi inte veta? Ja, så skulle jag undervisa. Med frågorna.
Den tredje bilden är en slags färdbeskrivning med en överblick över städerna vi reser över. Är detta en gemensam kartbild? Har flygkaptenen en likadan? Hur kan de skilja sig åt, kartbilden för en resenär och en för en flygkapten? Varför skiljer de sig åt? Och återigen – vilka städer lyfts fram och vilka gör inte det? Är Google Earth inblandad? Vem sänder kartbilden? Vilka kritiska frågor kan jag ställa mig? Vilka frågor vill eleverna lyfta fram?
Så är det detta med tid. Tiden är ingenting. Här är tiden allt. Den syns på kartan. De mörka partierna är natt. De ljusa dag. Som resenär kämpar man med och mot tiden. Ibland är dygnet så kort och ibland är det längre. Hur förstår vi tid? Hur förstår vi sömn? Sover vi tillräckligt? Vad är det att resa i tiden? Kan man resa ifrån en tid och in till en annan tid? Vad är natt och dag? När är det natt? När är det dag? Vad är ett dygn?
FRÅGEVISA KLASSRUM
Mina lektioner handlar ofta om att jag konstruerar frågor. Jag lyssnar också på hur eleverna ställer frågor. Jag har ett batteri med frågor då jag undervisar. Och om eleverna kommer med frågor tar jag min utgångspunkt ur dem.
Forskningen säger: ”Den så kallade konstruktivistiska undervisningen karaktäriseras av betydligt större öppenhet, aktivitet och upptäckarglädje.” samt ”Forskarna är noga med att betona att de traditionella och de konstruktivistiska undervisningsmodellerna inte bör utesluta varandra, utan i stället komplettera varandra.”
s. 75 ur Håkansson/Sundbergs: Utmärkt undervisning, 2012
Och jag tänker alltid: Ta inte bort, lägg till!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
