Jag funderar ofta över pojken som inte ville läsa. Jag fann honom sittande en aning arg utanför en korridor. Han ville visst läsa. Men han ville inte läsa det han måste läsa. Och så många gånger har jag tänkt på hur måsteläsning inte skapar mig som läsare alls. Jag blir trotsig och lite arg på den som säger att jag måste. Och texten framför mig får arbeta mer för att öppna sig för mig. Jag vill inte. Jag tror vi måste möta unga läsare med mer av variation och alternativ samt att visa dem vägen in i böckerna via den muntlighet vi själva besitter – med högläsning. Vi kan också ge variation av teman och ge eleverna rätt att välja sin läsning och när de ska läsa. Om vi avslutar lektioner med en kort lässtund talar vi om för eleverna att den inte är så viktig. Den kommer då allt annat är färdigt och klart, ja till och med efter städstunden då klassrummet ställs i ordning.
Om man inte vill läsa kan det bero på många saker:
- jag får inte det stöd jag behöver
- Jag hittar inte den bok jag behöver för att läsa
- Jag bestraffas med läsning – ”Nu måste du ta fram din bok och börja läsa”
- Jag får inte den tid jag behöver för att gå in i läsningen
- Jag får inte den lässtimulans jag behöver för att förstå det magiska med text
- Jag får lättlästa böcker men läraren verkar tycka att de inte är riktiga böcker
- Jag deltar inte i samtal om det vi läser, gemensamma reflektioner kring läsning och texternas innehåll
- Läraren tycks ointresserad av det jag läser
- Läraren läser inte själv
- Jag förstår inte varför jag måste läsa
- Jag förstår inte den bok jag fått att läsa
- Jag kan inte läsa
- Jag känner mig ensam med min läsning
- Jag får inte dela med mig av mina läsupplevelser med mina klasskamrater
- Jag ser inte vuxna läsare läsa
- Jag hör ingen högläsning och saknar modeller för hur läsning låter och hur text kan upplevas
- Jag kan inte besöka något bibliotek för jag vet inte riktigt hur man letar efter något att läsa
- Skolan har inget bibliotek
- Jag kan inte läsa
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
