Som lärare lyssnar jag mycket. Jag är inlyssnande, medlyssnande och avlyssnande. Jag deltar genom att lyssna. Och jag lyssnar till spontana mummel då andra lärare undervisar och tänker kring dem.
En lärare jag lyssnade till högläste de svåra texterna ur en samhällskunskapsbok. Och när läraren gör det lyfter de skrivna orden sig upp till eleverna. Jag hör dem mumla om staden Mjölby:
– Där blir man alldeles vit …
– Varenda människa går omkring och är jättevit där … liksom mjöliga.
Dessa kommentarer kan tyckas vara roliga och … störande. Ibland kan man säga tyst när elever småpratar. Jag tänker på alla de gånger elever närmar sig ord och begrepp. De tar fasta på sin förförståelse, det de förstår av ordet, och säger något om det. Eleverna talar också om något de är nyfikna på, själva ordet eller meningen har väckt deras medagerande. Det är kanske inte roliga kommentarer, det kanske inte är tråkiga heller, utan helt enkelt vägar in i elevens lärande möjligheter. En liten dörröppning vi ska undersöka närmare. Inte avfärda.
Lärare är känsliga för okontrollerat prat i klassrummet.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
