Janusz Korczak skriver i Pedagogiska ögonblick, 2012 att han upptäcker att han inte lagt någon vikt vid barnets leende. ”Det är ett alltför subtilt uttryck, alltför litet, på tröskeln till medvetandet. Det är först nu som jag ser att det (leendet) är ett viktigt uttryck, värt att studera” (s. 57).
Janusz Korczak skrev dagboksanteckningar om det han såg, det han själv upplevde och vad barn gjorde och berättade. Han skrev dessa för att förstå vad som ägde rum och för att förstå sig själv, sin irritation, sin ovilja, sin oförmåga. Allt för att komma längre i sina tankar om barnets rätt och barnets handlingars intentioner. Att upptäcka sina egna tillkortakommanden, sina blinda fläckar är intressant för att utveckla sin pedagogik och sitt förhållande till lärande barn.
Leendet spricker upp i elevers ansikte av många skäl: jag listar några anledningar till leendet, men manar till varsamhet då det gäller att förstå varför barn ler, det är i relation vi varsamt kan förstå.
- De är glada
- De förstår
- De är lättade
- De bekräftar relationen
- De kan eller de förstår plötsligt
- I en känsla av osäkerhet och för att rädda relationen
- För att de är osäkra
- För att blidka
- För att bli omtyckt
- För att visa tänderna, det kan vara av en aggressiv handling, att vara arg
- För att ingå i den sociala kontexten
- Man ler för att man ska le
- Man ler för att man är osäker
Det finns mängder av anledningar till leendet. Jag tänker på det leende som spricker upp i barnets ansikte då omvärlden är vänlig och bejakande, när eleven förstår och upplever att det svåra inte är så svårt, när barnet upptäcker att barnet kan något och plötsligt inser det, för att det som var svårt plötsligt inte är svårt och barnet känner sig lättad.
Leendet kan också vara ett sätt att hålla tårarna tillbaka. Då eleven inte kan och känner sig dålig och sämst och leendet är ett försök att hindra tårarna att komma. När man ser det leendet hos eleven ser man också hur nära det är till gråt. Det är inte farligt att gråta. Det farliga är då vi vuxna inte tillåter smärtan att känna så och låter den få finnas utan försöker reparera den genast.
De pedagogiska ögonblicken kan uppmärksammas av oss lärare när vi är där vi är. Om vi antecknar för vår egen skull och för att vi vill lära känna elevernas lärande närmare kan vi se saker vi tidigare inte uppmärksammat. Här är ett litet biblioteksexempel.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
