Lektionen måste ha en början och ett slut. Lektionen måste ha ett omslagspapper, gyllene, färgstarkt, nyfikenhetsväckande, frågeväckande för att samla eleverna. Det måste finnas trådar att dra i för att öppna innehållet. Det måste till nyfikenhet, den givna av läraren, att inte bara ge ett innehåll utan skapa det i klassrummet, återskapa det hos läraren. Ingen lektion den andra lik. Eleverna är olika.
Innehållet måste väcka nyfikenhet. På Nya Zeeland lärde jag mig att undervisa med överraskande inledande moment, där eleverna får uppleva sin egen nyfikenhet, känna den, och vilja dra i ett av de snören som öppnar paketet (undervisningen). Den individuella tråden eleven drar i syns i frågorna som eleven har, som ställs i det kollektiva rum som lärandet utvecklas i. Varje tråd leder mot centrum, det som är i fokus. Det individuella är rösten i klassrummet, kring fokus, och den omsluts av allas röster. Så vidgas kunskaperna i det gemensamma.
När lektionen är slut och över har vi en summerande avslutning, vi viker samman våra lektionspapper, de gyllene och de färgstarka, rullar ihop snören som var och en kan behålla. Vi talar om det vi lärt oss. Hur lärandet förändrat något inom oss, mellan oss och vad vi lärde genom och hur.
Vi lärde oss …
Jag brukar göra en kollektiv lista där varje elev får uttrycka sitt lärande. Jag skriver upp varje elevs röst också när eleven säger samma sak som en annan elev redan sagt. Tanken om lärandet är elevens. Det synliggörs i klassrummet: Allas vägar in i paketet. Allas vägar ut ur det. Och den utmanande frågan som ställs inför nästa paket… vad önskar vi oss nu? Vad vill vi möta för innehåll för att utveckla dessa kunskaper av idag i nästa problem?
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
