Pedagogiska inblickar: Se (o)lämplig film och titta mellan bilderna

Jag läser i Dagens Nyheter om en förskola som visat en olämplig film för sina barn. Till svar på frågan varför säger man att det inte fanns tillräckliga rutiner för filmvisandet.

Jag brukar inte bli arg men jag blir det. Rutinerna handlar inte om rutiner. Man visar inte film rutinmässigt. I en pedagogisk verksamhet vet man varför man visar film och man har förståelse för vad, varför, hur och när man visar film. Man har kunskap om de man visar filmen för och man närvarar då man visar filmen. Allt annat är att överge den pedagogiska omtanken och ansvaret.

Filmen i skolan

Den pedagogiska tanken med att visa film är att lära genom film, att ge en upplevelse genom film, att som en god bok vidga erfarenheterna, få se andra, spegla sig och få ett gemensamt underlag att samtala genom, skratta ihop, leka efter. Det betyder att film som man tittar på i pedagogiska sammanhang är tittade och diskuterade av pedagogerna innan den visas.

Det syns ofta att barn ser filmer de inte kan se, de blir rädda och otrygga. Vad som gör dem otrygga och rädda kan vi inte alltid veta men att de blir det kan vi se och förstå. Varje förälder lämnar sina barn till en pedagogisk verksamhet, till förskola, skola och underbara fritids där pedagoger finns för att stötta och utmana elever i verkligheten,  vidga perspektiv, ge sammanhang och utveckla språket.

Ansvaret om vad, hur och varför vilar i pedagogerna. Att se film i skolan är inte en befrielse för stunden, avkoppling, eller för att lugna ned. Film är text och innehåll. I skolan gör vi något med den, sätter den i sitt sammanhang, pratar, diskuterar, stannar upp och låter eleverna titta (läsa) mellan (bilderna) raderna.

Film kan efter diskussionen ges i repris med uppdrag att söka i filmen, förstå i annat ljus.

Att se film betyder att:

• veta vad det är för film man visar
• att ha sett den innan man visar den för barn och just de elever man har
• kunna förklara varför, vad, hur, när
• att själv ingå, se, titta med elevernas ögon
• anteckna elevernas reaktioner, deras skratt, deras nyfikenhet, deras frågor till mig som lärare
• föra samtal och diskussion med eleverna
• se filmen igen och upptäcka nya saker
• sätta filmen i sammanhang och kunna hänvisa till den vid andra textmöten. Alfons Åberg som film och Alfons Åberg som text ur boken, högläst om och om igen. Exempelvis om vi tittar på Alfons Åberg ”Ska bara” så kan vi hänvisa till den då vi skriver ”ska bara” – berättelser tillsammans. Som jag modellar här nedan. Men först filmen:

MODELLAR GEMENSAMT SKRIVANDE UR SKA BARA

•  – Ska bara dricka upp mitt kaffe först! sa Anne-Marie vid sitt köksbord.
• – Ska bara hamra klart min träbil, sen kommer jag, sa Lisa i snickarboden.
• – Ska bara äta upp min macka, sa farbror som såg att vi behövde hans bord.
• – Ska bara leka först, sa barnen som inte ville avbryta sin lek för att gå och tvätta händerna.
• – Ska bara …

Jag antar att elevernas SKA BARA – berättelser blir mer elevnära och visar på deras viktiga behov. Här kan vi avsluta med en liten film som i långsamt tempo ger bild, text och musik. Detta med att byta perspektiv. Vad gjorde vi som barn?