Måste man vara självständig i skolan?

Jag funderar ofta över ordet självständig. Så ofta jag hör detta ord i skolvärlden. Elever kan inte arbeta självständigt. De förstår inte och måste fråga. De borde kunna. Vi talar om självständigheten utan att diskutera vägen till den eller vad vi menar med självständigt arbete och varför vi anser att det är så viktigt.

Kanske hör vi den inte då eleven ställer frågor som faktiskt visar att självständigheten finns där hos eleven. Eleven frågar om något eleven vill förstå eller försöker förstå. Att ställa frågor är att ta ansvar för det som finns att lära. Vi kunde se på elevernas frågor så. Ibland ser vi det som ett nederlag att eleverna inte förstår genast. De klarar inte sig självständigt trots att vi har undervisat. Vi kan bli arga och säga att de inte följer med ordentligt. Men vad vet vi om det? Frågorna vi får handlar om att eleven vill lära sig. Mot dem ska vi inte sätta upp en brandvägg och beskriva eleven som osjälvständig. Frågor i sig vittnar om tankar om innehållet och frågor som uppkommit därför eleven har fått undervisning och fått syn på nya aspekter eller blivit förvånad och måste fråga. Det är inte osjälvständigt att fråga.

Om vi strävar efter det självständiga och ständigt puttar mot den förmågan uppkommer behov. Vad gör man med sitt lärande då man upptäcker att man behöver någon för att lära sig? Är jag dålig om jag inte kan? Var kan jag ställa min frågor? Varför är skolan inte en plats där mina frågor ryms? Måste jag ständigt kunna? Varför kan jag inte fråga?

Att bli självständig är en lång process. Den kan uppstå då ämnet, innehållet gör något med oss. Det betyder inte alltid att vi kan utan att vi har etablerat en relation till något som intresserar oss. Vi vill fortsätta. Men på inget vis kan vi det utan det lärande som någon annan besitter, ämnets horisont, de andra böckerna jag ännu inte vet något om eller alla de frågor jag har som gör att jag vill förstå mer och söka mig vidare. Kanske är det självständighet.

I skolan talar vi om självständigt arbete. Vad menar vi med det? Varför är det så viktigt? Vad betyder det att hålla lektion och ge innehållet till eleverna att samspela med och under lärarens vägledning och kunskap? Är den som frågar och den som behöver mer per automatik en sämre lärande?

Skolan är en social och kulturellmötesplats skriver Lgr 11. Det betyder att vi möts där och att mångfalden finns bland och genom oss. I klassrummet bör vi ta till vara att vi är lärare och att vi kan undervisa genom att ständigt vara i undervisning. Då elever arbetar ska vi vara där med dem, inte vänta på deras självständiga svar för att sedan rätta vid en lärarkateder bortom samtal och diskussion. Vi kan göra så mycket mer där vi är.

Tor Wennerberg skriver i Själv och Tillsammans, 2013:

De flesta teorier om den mänskliga personligheten beskriver två fundamentala livsteman eller ”utvecklingslinjer” som grundläggande för människans motivation: å ena sidan strävan efter närhet till andra, skapandet och upprätthållandet av goda relationer, och å andra sidan strävan efter autonomi, skapandet av en fast och sammanhängande och självständig identitet. /… / skapandet av tillfredställande relationer utgör en grund för en stabil och i grunden positiv identitet.”

Vi kan och bör verka för ett klassrum där vi ständigt undervisar och blir undervisande lärare. Det finns i alla klassrum ständiga möjligheter till det. En lärare blir lärare där eleven är och där innehållet finns. Självständigheten handlar om att låta eleven lyssna, berätta, tala och förankra sina kunskaper i samspel med läraren. Inte visa prov på att självständigt arbeta och det tyst vid sin bänk.