Någon har sökt på skoltrött tioåring och hamnat på min blogg. Och jag känner omedelbart sorg, skolsorg. Om en tioåring är skoltrött måste alla pedagogiska huvuden slås ihop, en akut handlingsplan skapas bland lärare, och lektionerna måste ses över. Är lektionerna varierande, innehåller lektionerna möjligheter för eleverna att ingå i den eller är eleverna mottagare och inte själva aktörer? En mängd frågor måste ställas, om så lärar- eller undervisningskritiska och alla tankar om vad att göra måste upp på en gemensam lista av åtgärder. När eleven en dag kommer till skolan med nytända ögon och en ivrig lust att lära, med ögon som söker och besvaras av lärare och där elevens namn är ett gott och fint namn i skolan då ska vi åter sätta oss i pedagogiska samtal och ställa oss frågan – hur gjorde vi?
Inget ansvar ska läggas på hemmet, inget ansvar på eleven. Utan utmaningen ska vila hos lärarna. Eleven behöver inte ens veta att lärarna ändrar något för eleven och de andra eleverna. Kanske skrattas det lite oftare i klassrummet? Kanske får eleverna tala mer om det som sker i klassrummet? Kanske … ja … vad gjorde vi?
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
