”Barnets känslomässiga verklighet kommer till barnet utifrån, i mötet mellan de egna affektiva och fysiologiska tillstånden och omgivningens förståelse. När barnet inte möter denna mentaliserande förståelse, när det överges känslomässigt eller när omgivningen i alltför hög grad misstolkar, missförstår och tillskriver barnet felaktiga eller missvisande inre tillstånd, kommer det i stället att tvingas införliva i sig främmande perspektiv, att ta andras perspektiv på bekostnad av sitt eget, … ”
Detta är en fråga för skolan. Tack Tor Wennerberg, ur boken ”Själv och tillsammans” om anknytning och identitet i relationer, Natur och Kultur 2013, s. 51.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
