Ingen oro i världen utan långsamma steg a la Mandela

Körling fotograferar 2013

Svensk skola är bottenlöst dålig. Lärarutbildningen likaså. Läraren i klassrummet ska dra eleverna genom skolsystemet och kursplaner, inte för att de ska lära sig utan för att de ska producera svar som på något vis äger en beständighet som kan kallas kunskap. Jo, det är allvarligt att våra barn inte kan läsa, inte kan kritiskt granska, inte kan förstå matematik eller på annat vis platsa i toppligan över de som kan.

Jag såg ett program om Nelson Mandela. Han satt fängslad i många år. I fängelset lyckades han skapa egna möjligheter utan att skada någon annan. Han saktade ned farten då alla vakter skrek spring. Och det är vad jag tycker vi ska göra nu. Inte elda under den oro som bara blir större då vi talar om den eller lever ut den. Inte skrika högljutt i panik om Pisarapportens resultat och leta efter syndabockar som måste kliva fram i ljuset och ta ansvar. Vi ska lugna ned oss. Vi ska sakta ned farten. Vi kan dela på ansvaret. Vi ska titta på hur vi kan göra detta. Vi kan också stänga en stund om skolan, inte ta emot mer av förändringsarbeten eller annat som läggs på lärarna att genomföra. Istället för att rusa – dra åt handbromsen. Stanna upp. Se upp. Se på det som sker just nu. Tänka om det.

Vi rusar i skolsverige. Rektorer springer på möten och kommer hem med nya tankar som ska ut i verksamheten. Lärare springer till lektioner och kommer med andan i halsen och säger gnälligt, att vi hinner inte mer, och så får de höra just det – lärarna vill inte. De vill inte förändras. Oron springer omkring och slår sig ned överallt. Det som är bra måste få en brasklapp uppläst – om det där som inte var bra, hur gör du med det? Och så sätts ljuset på det misslyckade, det som blev avigt och fel. Samma lärare som låtit 24 elever engagerat lära sig om volym och om kvadratmetern känner sig försvarsinställd och vill säga något om allt det andra. Men tiden finns inte. Och så kommer en kommentar till klassen – att om de bara satt still och gjorde sitt så skulle det nog gå vägen. Ett hembrev å det hemskaste kan skrivas och sändas hem. Föräldrarna känner oro och vill flytta barn till andra skolor för det egna barnet går i en klass som inte. Oro skapar inte tankeutrymme. Det krymper det. Pisarapporten slår sina klor i oss alla, i tidningar och tv-program kan vi läsa om hur illa det är ställt. Och naturligtvis tar läraren som alldeles nyss släppt in sin klass i klassrummet, hälsat på dem och sagt

– Nu ska ni få möta vattnets kretslopp! Hurra –

tar naturligtvis illa vid sig och inom läraren väcks tankar om att jag är en del av det här. Jag duger inte. Inte tänker läraren – det är med mig, genom min profession som eleverna kan få lära sig om detta kretslopp. Det är i undervisningen och gemenskapen med andra vi kan tänka om regnet som faller ned och marken som tar emot det, växterna som dricker det och vi människor som också gör det, en droppe, ett moln, ett berg, ett vattenfall, en sjö, ånga, dimma och allt det som hör ihop. Inte tänker läraren – det är tur att eleverna har mig och min undervisning.

Nej, läraren går ut ur sin lektion med sin snäva planering och säger – Jag hann inte. Eleverna arbetade inte tillräckligt fort. Inte säger läraren att läraren lyckades sammanföra 24 olika barn med olika sätt att se på världen runt ett gemensamt tema och diskutera frågorna läraren ordnat med. Att läraren i klassrummet har ett större uppdrag – att i klassrummets mikrovärld gestalta demokrati, talutrymme, åsikter och att få andra att lyssna, tänka och fundera. Det som ägde rum sopas bort och vattnets kretslopp får inget omlopp alls därför att stuprören omöjliggör dem. Kvar att titta på är eleverna. De kan inte. För de förstår inte. Kanske är det något fel på dem?

Det är sorgligt att vilja något annat. Det är bedrövligt att det andra man önskar i sin lärarroll kastas mellan ytterligheterna flum och kunskap. Det är bedrövligt att se sin lärarkollega misströsta över sin förmåga trots att den till och med går att mäta. Eleverna är glada, de kommer i tid, de vill ha lektioner på en gång, de tackar för dagen och de utvärderar sina kunskaper och sitt lärande.

Jag önskar mig en inbromsning där framtiden inte görs så farlig och där vi ser på det vi byggt och åstadkommit så här långt. Jag längtar efter kreativa diskussioner med lärare och mellan lärare där allt av pappersarbete skjuts åt sidan och där läraren vågar säga vad läraren behöver för att utveckla sin undervisning. Jag är övertygad om att lärare både vill, kan och vågar utveckling men då måste de få ha makt och inflytande över den. Jag är övertygad om att klassrummet inte längre är lärarens egna och där läraren är själv och ensam. Den kollegiala öppenheten och samspelet mellan lärande lärare skapas av långsamt och metodiskt inre arbete. Det är något som måste poleras fram, det kan ta tid, och jag tänker att det får göra det. En pärla som kan kallas skola.

 

 

This entry was posted in Verkligheten. Bookmark the permalink.

One Response to Ingen oro i världen utan långsamma steg a la Mandela

  1. Hannah says:

    Jag måste bli bättre på att hålla min undervisning som ett glas vatten. Att hålla fokus på lärandet. Men hur gör jag, var börjar jag?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.