Ur Lena Anderssons bok ”Var det bra så?” Natur och Kultur 2013;
”- Det går inte att förklara. Jag är i West Egg nu. Igår var jag på fest i Paris. I morgon mördar jag en pastor, en pantlånerska, en puckelrygg. Det är Sigrid, bibliotekarien, hon hjälper mig. Jag älskar henne. Eller inte älskar så klart, men hon hjälper mig att välja böcker.” s. 96
Och jag tänker på bibliotekarien i skolan, i samhället; genom bibliotekarien lärde jag mig vad demokrati var. Utan att blinka betraktades jag som en värdig biblioteksbesökare som den nioåring jag var. Oavsett vad jag frågade om fick jag hänvisningar till böckerna. Också de som sträckte sig utanför min läsförmåga och utanför barn- och ungdomsavdelningen. Jag har aldrig upplevt mig så respekterad som då jag plötsligt stod framför böckerna i medicin och böcker för veterinärer. En värld blev världar.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
