Knausgård om skolan

Som lärare blir jag lycklig!

”Jag älskade att gå i skolan. Jag älskade allt som skedde där och rummet som det skedde i.

Våra stolar, låga och gamla, av järnrör och en träplatta att sitta på och en att luta ryggen mot, våra bänkar, översållade av skårar och bläckfläckar som en påminnelse om dem som suttit vid dem tidigare. Tavlan, kritorna och svampen; bokstäverna som växte fram ur kritan i Frökens hand, ett O, ett U, ett I, ett E, ett Å, ett AE, allti vida, precis som hennes händer också blev. Den snustorra svampen som mörknade och svällde när hon blötte den med vatten, den sköna känslan man fick när den suddade ut allt med sitt våta spår som satt kvar i några minuter innan tavlan blev ren och grön som förut. Fröken som pratade karmoydialekt, hade stora glasögon och kort hår, gick alltid i blus och kjol, å, allt det hon berättade och frågade oss om. Vi skulle lära oss att inte prata i munnen på varandra, och inte heller prata rakt ut, utan bara när vi hade räckt upp handen och hon pekade på eller nickade åt någon av oss. För i början var det en skog av händer som sträcktes upp i klassen, de viftade otåligt, vissa ropade mig, mig, mig, för det var inga svåra saker hon frågade om, bara sådant som alla kunde svara på.”

Ur Karl Ove Knausgård, Min kamp 3, Pocketförlaget 2013

 

This entry was posted in Boken i undervisningen, Läraren i litteraturen. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.