Brev till kära kollega: Så tungt du hänger med huvudet

Brev till kära lärare,

Många lärare har jag lyft med lite varm saklighet.

Den att få sätta ord på den verklighet man har i skolan.

Många gånger har det hjälp att begränsa genom det faktiska.

Så här ser din vecka ut:

Du träffar 356 elever.

Du har 26 lektioner i veckan.

Du planerar för 6 olika lektioner.

Din ambition är att se alla elever.

Din ambition är att eleverna ska veta att du ser dem.

Du ställer för dina lektioner under rasterna.

Du äter lunch med eleverna.

– Du säger att ditt huvud är tungt, att det är så ibland.

– Det är tidningsrubrikerna som tynger mig mest. De om skolan. Jag orkar inte läsa dem. Har de blivit fler nu? De om skolan?

Så tungt du hänger med huvudet säger jag.

Ibland gör lärare det.

Tidningssvärtan skriver in sig.

Skolfrågorna kastas ut.

Skolpolitiken är vilsen och lösningarna många.

Att titta inåt.

In mot skolan.

För den.

– Får jag återberätta din skolvecka frågar jag ofta.

Låt oss sätta sakliga ord för din vecka.

Det märkliga är att inramningen ger lite lättnad.

Ja, så där är det. Så många elever är det. Så många lektioner är det.

Tack för att du satte ord på det.

Känns lite lättare.

Och ansvaret är lika stort ändå, kära kollega.

Men jag lägger inte på dig någon ny börda, eller ett nytt uppdrag.

Jag sänder inte in ett brev i all hast; gör det, gör si och så.

Ett tungt huvud behöver inga nya brev att läsa.

Utan den egna berättelsens flöde och inramning.

Utan avbrott. Utan inflygande åsikter.

Kära lärare, kollega!

Vi är vår berättelse.

Anne-Marie

This entry was posted in Läraren inom mig, 2014. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *