För många år sedan utbildade jag mig på Nya Zeeland. Året var 2002. Vi åkte fyra lärare från Sverige, ett bokförlag gav oss resan och utbildningen. Det blev den finaste av pedagogiska utmaningar jag någonsin fått. Jag skriver om den i ”Läraren inom mig” 2014. Några år efter hemkomsten och några år efter att undervisningen kom att förändra mig som lärare och då jag prövade nytt började jag föreläsa om lärande förhållningssätt och hur texten ska stå i centrum för all undervisning. Året 2006 kom Kiwimetoden ut på Bonnier Utbildning. Jag arbetade med boken två år. Min redaktör läste den noggrant. Jag skrev efter skoldagar där eleverna utmanade såväl undervisning och läraren. Som det ska vara.
Jag kom aldrig in i akademierna. Få lärarhögskolor bjöd in mig, jag fick några föreläsningar ibland, men då fanns det inte plats för praktiken. Kandidater som skrev om boken fick höra att de skulle ta bort den och att ”Körling ska du glömma, hon tillhör inte det vetenskapliga.” Jag minns att orden ibland gjorde ont. Jag minns att jag kom att smyga med boken. Som vore jag fylld av skam. Vem var jag som tog till orda? Det pågick också ett läskrig. Det var antingen den ena eller den andra. Jag tillhörde inte någon sida. Däremot lusade jag eleverna som en liten del av de stora kartläggningarna jag gjorde för att följa mina elevers läsförmåga och läsutbildning, där LUS var och fortfarande är ett av mina redskap. Också detta med LUS fick man prata försiktigt om.
Men i praktiken gjorde allt det här något med min undervisning. Jag blev en mer utvecklande lärare med undervisning i fokus. Jag undersökte hur eleverna läste, jag tog allt det jag kunde till undervisningen. Jag arbetade formativt och summativt. Jag tog mig från en lydnadskultur till en ansvarskultur innan jag läst Margareta Normells böcker. Kollegan som reste året efter mig, till samma utbildning, blev den kollega jag kunde tala om läraryrket. Vi talade alltid om den kommande undervisningen. Aldrig om elevernas bristande kunskaper. Ordningen i klassrummen kom vi tillrätta med genom att undervisa mer. Men i olika konstellationer.
Det var aldrig en helordstanke vi följde. I våra undervisningar fanns allt. Men ständigt påtalades det om att vi följde hela ordets princip. ”Whole language” översättes till ”helord” men i praktiken handlade det om alla språk, hela språket, alla vägar, alla ljud, alla enheter, alla helheter, allt fick och ska finnas.
Nu kommer En läsande klass och med dem lässtrategierna. Äntligen i full skala. I vartenda klassrum kommer de skapas ifrågasättande läsare. Jag hade en sådan klass. En livs levande. Med elever som tänkte, läste, grubblade och försatte mitt lärande i en ständig process. Idag tänker jag att lite av Kiwitanken finns. Den så ratade. Den jag aldrig fullt ut kunde stå för. Som en ursäkt fick den finnas. Som ett litet – trots allt – så här gör jag i min praktik. Och jag lovar er, varenda kotte, att jag ständigt utvecklas utifrån min praktik. Av forskningen läste jag allt jag kunde komma över, hitta och söka upp. Behovet kom ur praktiken.
Det kom också ur min egna vilja. Jag tänker ofta på det egna initiativets kraft. Den att man själv vill. Ibland tror jag den viljan förtvinar i dagens skola. Lärarens egen kraft och vilja till förändring och förkovring. Man krävs förändring. Man väljer inte hur. Man får en utbildning. Som vore man i brist. Jag tror det är farligt. Då läste jag egen vilja. Den lusten. Den energin. Och så tittade jag på min praktik. Förändrade. Förfinade. Förverkligade. Och fortsatte. Det måste finnas en bro, en vilja att bygga den från båda sidor, den där akademierna möter praktikerna. I det mellanrummet där generositet och delande uppstår, med respekt för mötet.
Eleverna är det som gör min praktik till det dynamiska uppdrag jag ständigt får. Och jag vilar i min profession, vars röst jag fått förmånen att utveckla genom att skriva blogg, skriva böcker och ingå i det utvidgade kollegiet.
– Snälla du, vad händer om det blir ett nytt läskrig, frågade någon mig.
Och jag tror inte vi har råd med ett sådant. I praktiken ska vi famna allt, mångfaldiga det vi vet och söka olika vägar till elevernas läsförståelse och läsbehov. Döm inte eleverna för det de inte kan. Gör undervisning för morgondagen. Det är en enkel lösning. Ge mer av skolans plan än att se bristen i elevens lärande idag. Om du vill delta i läslyft kan du börja redan i morgon. Du vet att läsa. Läs det du vet! Ge. Skolan är en sådan plats. En djup demokratisk sådan.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Jag tänker att akademierna som du skriver om, har tänkt om. Eller jag hoppas det i alla fall. Att fokus ÄR praktiken, och att det faktiskt är det som gynnar eleven. För elevens lärandet och för den demokratiska människan.
Tack för kloka och eftertänksamma ord.
PS Kunde inte låta bli att le åt att det faktiskt var precis ett år sedan du skrev det här inlägget.