Jag funderar på det jag fått höra om den finska lärarutbildningen. Hur lärarkandidaterna deltog i varandra lärandeundervisningar för att sedan diskutera dem.
Jag funderar över det enda riktiga samtal jag fick om min undervisning under det jag lärde mig att undervisa. Hur det utvecklade mig genom att bekräfta, ge mig hopp om min egen förmåga och så några nedslag att fila av eller utveckla. Jag fick påminnelser om litteraturen vi läst och hur den plötsligt kom till liv i klassrummet. Jag kunde inte göra kopplingen själv till en början men fick stöd av den som följde min undervisning.
Jag undrar hur det hade varit om mina femton lärarkandidatkollegor suttit i klassrummet under det att jag prövade att undervisade. Jag tror jag skulle känna nervositet men jag tror jag skulle lära mig att bli en kollegial lärare som ständigt vågade bjuda in lärare i mitt klassrum för samtal och diskussion om undervisningen. Den som vi kan tala om. Den vi kan utveckla. Det vi kan dela med varandra.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
