Jag läser om DNA-jakten och blir nyfiken, intresserad och funderar över den inkludering skolan behöver för att verka för ett lärande som samspelar med samhället i stort, likaså forskningen som inte heller bör isoleras utan sammanföras med de unga.
”Och förvisso kan vetenskapen leva sitt eget liv långt från det omgivande samhället. Men avståndet går att överbrygga, så att till och med trettonåringar kan hjälpa forskare på riktigt.”
Lära sig för att man behövs. Lära sig för att man kan bidra med något. Lära sig för att mötas i språket. Lära sig för att man kan vara ett led i utvecklingen. Att samverka och samlära mellan skola, museum och vetenskapen.
Jag läser i Dagens Nyheter och Karin Bojs krönika ”Med sill och strömming i livets hårda skola” den 29 november 2014. Jag läser om en väv av samspel där eleverna bidrar och deltar:
”Personalen på museet har jobbat hårt för att jämka forskarnas världsbild och skolornas verklighet. Men de största hjältarna är lärarna, som har divit på detta avancerade projekt. De har gjort så mycket mer av sitt jobb än vad som förväntas av dem. De är föredömen att inspireras av – för oss alla.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
