Elevens gensvar. Eleven har fått lyssna till en engelsk saga och den finns sedan att läsa för självständig läsning. Däremellan får eleven undervisning i gemensam form, i vägledd undervisning, i parundervisning och slutligen enskild. Så har jag organiserat min undervisning. Jag ser allvarligt på hur elever får lära sig läsa och fortsätta utvecklingen av läsförmågan. Det måste vara en av de viktigaste uppdragen vi har i skolan idag, den att vi kan ge undervisning och ständigt underhålla undervisningen i text.
Jag läser texter ur böckerna i skolan. Jag läser för att förstå hur texter kan öppna världarna men också hur de mycket effektivt kan stänga dem för läsaren. Jag tänker på läsförståelse och faktisk läsförmåga, den att få ihop bokstäverna till ord och orden till meningar som kan läsas i sådan hastighet att meningen inte faller sönder utan hålls samman. Jag funderar på vem som kan läsa och vem som förstår. Jag läser matematikbokens lilla introduktion och finner mig hjälplöst utanför trots att jag kan utföra uppgifterna för att jag haft en lärare som visat vägen och bänt upp mellanrummet mellan mig och texterna.
Jag tänker på de elever som varje dag, lektion efter lektion, upplever sig utanför. De som inte kan på egen hand läsa de sidor som krävs av dem då vi säger att de ska läsa från sidan 37 till 48 över en lektion eller som läxa. Jag har läst texterna jag själv inte kan förstå. De finns i skolan.
Det handlar inte om att att texterna ska tas bort. Nej, tvärtom. De får gärna finnas men tillsammans med en lärare som är där och bjuder in eleverna i dem. Språket, orden och meningsbyggnaden, ska vara något vi delar med varandra och så måste vi ge andra texter som gör att läsning kan upplevas med sin mångfald. Det betyder att högläsningen ska vara en daglig textläsning som ges eleverna. Fyra minuter högläsning kan inleda en lektion. Fyra minuter kan avsluta den. Genom att ge högläsning kan eleverna möta olika litteratur och få möta dem genom lärarens röst och generositet.