Ser två små barn vid T-centralen i Stockholm. De springer i cirklar. De är små. De ser glada ut. De springer runt, runt. Inte för stora cirklar. Mamman står vid plastpåsarna. Hennes hållning visar påtagligt att hon är trött. Jag tittar på barnen. De ser mig. Jag ler. De blir rädda först, springer till sin mamma, bakom henne tittar de fram. Så ler de mot mig. De är så små tänker jag. Deras värld är deras mamma. Det är kring henne de cirkulerar. Det är hos henne de blir trygga. De kan leka nu. I små cirklar kan de leka. De har flytt. De är här.
Jag tänker på hur leken tar slut hos alla de som berättar om kriget i ”De sista vittnena” av Aleksijevitj (2015). Berättelserna är från andra världskriget. De som var barn då kriget kom berättar om det de förstod och hur världen såg ut ur deras perspektiv. Om barn som får se och uppleva så mycket av hemskheter att det inte går att förstå. Hur det hemska tystar ned. Under sex år var ett barn tyst. När barnet väl började prata kom ett ord i taget. Det är dessa berättelser jag läser nu. De var barn som kom från freden. De hamnade i kriget.
Barnen jag ser leka kom från kriget. De leker. I dem ser jag att vi har fred. I deras lek. Om än i små cirklar så kan de leka.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
