Duktigare än duktig flicka

Duktiga Annika hette en bok där en liten flicka sitter i en sandlåda och utan att smutsa ned sig leker där. Boken är skriven av Elsa Beskow och presenterar allt det duktiga Annika som en liten flicka bör vara. Hon är hjälpsam och hon håller sig ren. Jag minns att jag tyckte om boken för illustrationerna var fina och jag ville också ha ta hand om en ko, eller vilket djur som helst, jag ville vara en duktig flicka eftersom jag ville ha ett djur. Men jag var ett barn och lekte mig smutsig och slog hål på knäna som lekande barn gör.

Men duktigheten blev viktigare efter att min pappa dött. Det gick inte att leka på samma sätt när någon är borta. När det inre är i sorg kan det yttre städas upp och hållas i ordning. Och det yttre går att besvärja, hålla finare än fint, ljusen i perfekt position på bordet och i mitten en blomma. Jag var ett sådant barn en gång. Inte för att jag ville utan för att jag inte kunde annat än att se till att världen var någorlunda hanterbar och förutsägbar. Men det är inte världen. Folk spiller på dukar, kommer försent, har andra saker för sig och leker på gården till långt över kvällstimmarna. Hali hallå låt bollen gå. Och ibland sprang jag ut och lekte för inom mig fanns en inre gnutta rymd eftersom mamma var hemma och allt som fanns därhemma gick att lämna för en stund.

De duktiga flickorna är ofta duktigare än duktiga. Inre krav och yttre förväntningar kryper duktigheten in utan att man vet något om vad ordet betyder. Jag har aldrig tyckt om ordet duktig, inte när jag var barn och inte heller nu. Ville inte höra vuxna säga det.

Duktig förklaras i ordboken med

som har god förmåga i angivet avseende

Någon som är duktig har en förmåga som står beredd att i varje angivet avseende ha god förmåga att. Nej, att höra om sin duktighet har aldrig varit välkommet och innehållet i att vara duktig krävande – man är alltid beredd oavsett var man är. Men det inre kravet på att vara duktig stegras och den där befriande lätta axelryckning som säger att man duger som man är och att vara tillräckligt bra som sådan fattas. Och de duktiga flickorna är många och kanske sådana vi inte oroar oss för eftersom de har så god förmåga att i varje situation ordna till det bästa. Ett inre krav blir det och i det yttre manifesteras det:

Redan i grundskolan tog jag på mig rollen som elevrådsordförande och jag förde även protokoll under Moderata ungdomsförbundets möten. Mina kvällar ägnade jag åt pianolektioner, mina helger åt tennisträningar och agilitytävlingar. Under gymnasietiden hade jag tre extrajobb, satt i skolans studentkommitté, flyttade hemifrån och försörjde mig själv redan vid sjutton års ålder.

Jag lät mig aldrig ta sommarlov utan läste alltid sommarkurser och jobbade extra så mycket jag kunde. Under universitetstiden läste jag in tre års studier på arton månader och jobbade givetvis parallellt. 

Ur Ibland mår jag inte så bra av Therése Lindgren, Forum förlag 2016, sid 43

Jag tänker på de duktiga flickorna, inte alltid märks de i klassrummet, de slår sig ned i tid, är pålästa, räcker upp handen, skriver höga betyg på det mesta och vi prickar av deras prestationer och uppskattar att vi har dem. Men hur mår de egentligen? Och vad betyder ordet ”prestationsprinsessa”?

Kanske kan vi motverka genom att läsa de här barnberättelserna och diskutera ordningen i sandlådan och göra lite uppror genom att trotsa det som böckerna beskriver där samtal om text kan innehålla en bild av något annat.

Hej på en stund!

Anne-Marie