Jag gick över skolgården, från matsalen till klassrummet, då jag plötsligt får en ordentlig smäll av en fotboll som kom från ingenstans. Jag böjde mig ner i smärta men innan jag gör det hinner jag skymta eleven som sparkade. Han såg livrädd ut. Det fanns ingen avsikt att träffa mig. Nästan omedelbart kom jag till sans och gick jag fram till pojken och kramade om honom och sa att det var en olyckshändelse och inget som var mening skulle hända. Att sånt händer även om man inte vill det. Pojken såg så lättad ut. Lättade var också de andra eleverna som kom springande och klappade om oss både och så började de krama om oss som om vi hade genomfört en riktig bragd.
Jag lämnade en liten hoper ungar som fortsatte att skjuta hit och dit för att det är så det kan bli när man ska spela fotboll.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
