”Skolan tillhör elevens hemområde”

… skolan som nyckelplats för utveckling av unga människor.

Clarence Crafoord, psykiater, (1997) skriver om platsernas betydelse i boken Platser för vårt liv, tankar om inre och yttre platser i tillvaron. I den läser jag om skolans betydelse för skolbarnet:

Skolan som en respektfull plats

Barn är inställda på att skolan är en plats för arbete och väntar sig att man ställer krav på dem. Att skolan är en plats för ett visst allvar. Jag kan därför tycka att det är ett slags brist på respekt och ett svek mot barnen att skolan anstränger sig att vara så lekfull och aktar sig för att ställa krav på barnen och att den indirekt förespeglar barnen att de inte behöver arbeta.

Kanske vore det mer respektfullt mot barnen att svara upp mot deras förväntan på att skolan är en arbetsplats och att deras arbete är att följa undervisningen.

Jag funderar över de gånger då jag mött skolor som har långsamma skolstarter, dvs, att skolan ska mjukstarta. Detta kan och blir ofta något som inte stämmer med elevens förväntan om att få lära sig. Med skolans innehåll kommer lärandet i olika ämnen men också i grunderna till att läsa, skriva och räkna. Eleverna vet att det är i skolan de kommer att få lära sig.

Barnets namn skapar plats

Med barnets början i skolan följer det viktiga namnet. Barnets namn finns på krokar, bänkar och stolar. Personligen tycker jag att namnet är det viktigaste en lärare har att lära sig. Namnet är barnets rätt att vara och existera. Ofta då jag handleder i undervisningen kan jag se att vissa barn aldrig blir omnämnda där andra är överrepresenterade och får höra sitt namn om och om igen, sällan i andra sammanhang än reglering.

Genom namnet får barnet en hemtillhörighet och skolan blir barnets, hennes hemområde. Vi kan aldrig säga barnets namn tillräckligt ofta. Därför ska vi använda barnets namn oftare än ofta.

Skolvägens plats

Vägen mellan hem och skola är en bro mellan två världar skriver författaren. Jag tänker att det är få är de barn som går till skolan själva men med ökad ålder kommer elever till skolan på egen hand. Clarence Crawfoord skriver:

Skolvägen är en mellanvärld, ett mellanområde för lek och skapande och bearbetning av det som skett i skolan.

Ämnet som en plats

Utifrån det jag läser tänker jag på ämnet som en plats. Det kanske inte är så vi tänker om ett ämne: att det också är en plats. Elever kan älska sina ämnen och känna sig trygga och hemma när just detta är innehållet för lektionen. För en del elever är själva ämnet de upptäckt också en trygg plats där de känner sig hemma. Men det betyder inte att man ska vara ensam där. En lärare, en klasskamrat är vänner i ämnet.

En plats för 13-åringen

Författaren skriver att 13-årsåldern

är i människans liv de mest känsliga perioderna, en tid av bräcklig övergång från barn till vuxenliv.

/ … /

Den kräver en förstående och seende vuxen omgivning, en lyhörd vuxen som kontrast till en vacklande och ofta grym kamratgrupp.

Författaren menar att eleverna blir hemlösa och hänvisade till att vandra mellan olika lärosalar, ofta i olika grupper. Det betyder att den kontinuitet de haft i de tidigare skolåren med en egen bänk och ett eget klassrum och där den egna klassläraren. Detta menar författaren bryts vid olämpligaste möjliga tidpunkt.

 

Jag tänker vidare.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

This entry was posted in Barns rättigheter, Kollegialt lärande, konflikthantering i skolan, Modellerna, Om jag vore rektor, Ordning och reda and tagged , , . Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.