Ingen hinner läsa

Då jag började som lärare 1996 ville jag inget hellre än att se till att mina elever skulle få läsa. De skulle få lära sig att läsa och därefter skulle de få läsa. De skulle få lära sig att läsa för att få tillgång till böckerna.

Jag byggde upp möjligheterna för eleverna att läsa i skolan men också att säkerställa att de kunde läsa. Under mina fem år i samma klass kunde varje elev läsa. De läste både det de ville läsa men också sådant jag presenterade för dem, högläste ur. Högläsningen låg alltid utanför elevernas egna läsförmåga och det var en medveten hållning jag hade. Jag läste det som låg i framkanten för elevernas läsförmåga. Jag fann snart att ju mer jag högläste ur böcker ju mer kom eleverna att vilja läsa dem. Jag införde därför 90 sekunders högläsning som en del av läsundervisningens delar. Inte som en ersättning till högläsningen av en hel bok. Dessa 90-sekunders högläsning inledde och avslutade varje lektion. Språket, berättandet, tanken och lockelsen att läsa underhölls därmed.

Under de långa passen vi läste böcker kunde jag både ha individuell läsundervisning samt parundervisning. Varje dag hade jag därför möjlighet att kartlägga elevens läsförmåga och undervisa så att eleven fick lära sig att både läsa och att förstå. De övriga eleverna läste vidare. Eftersom detta moment av individuell läsundervisning blev så framgångsrikt fick alla elever den undervisningen. Läsningen blev därmed än mer lockande och jag kunde anpassa till varje elevs behov av undervisning. Jag skrev också upp alla titlar som lästes i klassrummet för att se vad eleverna läste och hur deras läsintresse utvecklades. I årskurs sju och åtta skulle de kunna läsa dagstidningar hade vi resonerat i klassen.

Eleverna i min andra klass blev lika läsande som i min första. Rikligt med tid avsatte jag för boken i klassrummet. De läste mellan 60-90 minuter varje dag. De växlade ord med varandra om böckerna de läste och bytte böcker med varandra. Jag högläste sådant som låg i deras framkant.

 

 

När jag berättar detta idag skakar lärare på huvudet. Det fungerar inte idag. Det finns knappt tid att läsa i skolan. Och hemma är det lika illa. Föräldrar hinner inte högläsa för sina barn. Det vi anser vara viktig för barns läsförmåga och läsintresse hinns helt enkelt inte med. Ändå anses läsfrågan vara så viktig och så betydelsefull. Men var syns det i hemmet? I skolan? Tack och lov för biblioteken. Men detta med att det inte finns tid är en återkommande fråga. Det gör att läsningen bollas hit och dit utan att någon tar ett fast grepp om skolans viktigaste uppgift. Bollen ska tas där vi är. Är vi i skolan måste skolan ta läsningen på allvar. Är vi föräldrar måste bollen tas där. Men inte ska frågan bollas hit och dit utan att någon tar den. Barn hamnar i kläm. De som inte vet vad en saga är och hur man lyssnar och de som saknar motivationen att läsa eftersom den inte får någon näring av andra. Jag minns hur jag följde en lärare som hade en högläsningsbok hon ville ge eleverna. Lärarens intention att läsa åts upp av allt det andra läraren skulle hinna. Det fanns inget utrymme. Eleverna, som gick i årskurs ett, fick inte språket, äventyret och gemenskapen eftersom ingen i skolan talade om vikten av att också läsa för eleverna. Jag frågade läraren ibland om boken. Det hinns inte! Det får bli någon annan gång.

Jag sällar mig givetvis till de lärare som tycker att eleverna ska läsa hemma. Jag behövde inte ge läsläxor eftersom eleverna självmant tog hem böckerna eftersom de inte kunde sluta att läsa och ville fortsätta läsa hemma. Mitt mål nådde jag så. Idag är konkurrensen hård om speltider och annat. Läsandet måste bli en del av elevens liv. I min bok ”Ovan trädtopparna” (2016) vittnar alla, både läsare och ickeläsare, om svårigheten att inte kunna läsa, inte läsa tillräckligt bra och därmed uppleva sig utestängd samhället.

Men vi behöver se över all läsundervisning och all möjlighet att läsa i skolan och i hemmet. Hur ser den röda tråden ut? När slutar vi med högläsningen därhemma? När slutar vi läsa för eleverna i skolan? Varför slutar vi? Hur mycket tid ger vi till elevernas läsande i skolan? Hur säkerställer vi att läsning berör, upprör, utbildar och skapar gemenskap med kultur och över tid? Varför ska vi inte läsa?

Den knappa tiden är ett problem. Också högläsningen i klassrummet försvinner efter några år. Annat ska in. I alla ämnen finns texterna som måste läsas. Ämnen som ska läsas in och begripas. De som får kämpa med sin läsning läser texter de inte förstår. En spännande berättelse lockar in eleven över trösklarna in i äventyret. Att delta i världslitteraturen, ha kännedom om författare, titlar och något om varför böckerna skrevs då och då och varför är viktiga berättelser om böckernas tillkomst. Men det räcker inte med att veta något om – man måste också läsa böcker, gå in i tankevärldar och förstå vad som gjorde boken till just den boken då den gavs ut.

Jag läser dagstidningarna. Inte sällan läser jag ”att kejsaren är naken” och förstår resonemanget eftersom jag läst Kejsarens nya kläder sedan jag var barn och även många gånger som vuxen. Men om man inte har lyssnat till den – hur förstår man artikeln i tidningen då? Och vad läser vi lärare själva? Hur hinner vi att läsa? Vad läser vi då det kommer till barn-och ungdomsböcker? Ser eleverna oss läsa de där tjocka romanerna vi inte kan slita oss ifrån?

Vi hinner inte. Jo, vi hinner. Läsfrågan är alltför viktig för att inte hinnas med. Vi hinner läsa eleverna välkomna till lektionen. Vi hinner läsa under lektionen. Vi har skolbiblioteken och bibliotekarierna. Vi kan skaffa oss tiden. Vi bör göra det. Allt i skolan handlar om att vi kan läsa. Så låt det ske.

Hej Hopp 

Anne-Marie Körling

This entry was posted in 90 sekunders högläsning, Biblioteken, Boken i undervisningen, godmorgontext, Hinder för lärande, Kollegial läsande, Litteratur och läsning. Bookmark the permalink.

One Response to Ingen hinner läsa

  1. Maria Björn says:

    Tack, Ann-Marie, för viktiga ord! Alldeles nyss avslutade jag kvällens högläsning för 12-åriga dottern. Just nu är det Kulla-Gulla. Hon bad mig läsa mer och bara liiite till och liiite till ändå. Språket, orden, begreppen, handlingen – ingenting är likt min 12-årings vardag, men åh vad hon njuter av lässtunden. Och jag med! ❤️

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.