När ordningsreglerna tar överhand tror vi bara att barn och unga gör tvärtom för att trotsa oss. Men barn och unga har egna världar också i en korridor. Vi måste använda vår lyhördhet och vårt förmåga att se lite längre än vad vi ser. Jag tänker så då jag läser boken ”Ihop i smyg” av Emma Askling (2020). Den beskriver den där skörheten som utanförskapet kan innebära. Man behöver inte vara utfryst för att känna den. Det finns grader av utanförskap och ensamhet i skolan. Men barn löser sina problem på det sätt de kan:
De andra tjejerna tittar inte ens på mig och låtsas antagligen att de inte hörde. Jag ger upp och tar fram mobilen, skrollar över skärmen. Inget nytt, inget direkt roligt, men det är i alla fall ett skydd. Det ser ut som att jag gör något viktigt fast jag inte alls gör de, vilket är ett bättre alternativ än att bara stå där. Det är det som är bra på morgnarna. Då har vi ännu inte hunnit lämna in telefonerna. Det är värre på lunchrasten, då har man inte ens mobilen att ta fram om man är ensam.
Med detta inlägg menar jag inte att problematisera mobilanvändandet utan mer att tänka vad mobilen kan betyda av skydd. Skolan måste bli en miljö där vi främjar samvaron där ingen slipper känna sig utanför. Det är därför viktigt med lyssnande och närvarande vuxna som finns där eleverna är. För småpratets gemenskap.
Detta textutdrag kan man använda i undervisningen. Inleda en lektion; för språket och tanken, för känslorna och för förståelsen.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
